In Läkande hästkrafter, Nyheter

När Annas dotter bara var 10 år drabbades hon av anorexia. För Gilla Häst-podden berättar hon nu om deras långa kamp på väg till tillfrisknande och hur hästarna gjorde skillnad när livet var som allra svårast.

Mamma Anna bor i Lund och jobbar som lärare. När hennes dotter var 10 år märkte hon att något inte stod rätt till. Dottern slutade att äta sötsaker och började träna mycket. Till en början tyckte de inte att det var något konstigt men med tiden blev det mer maniskt.

– Som förälder har man ju ofta skygglappar och tänker att ”det här kan inte hända”.

Men efter ett par månader, vid skolavslutningen, så ringde hon tillslut till första linjen och de blev satta i kontakt med specialistteamet. Två dagar senare var hon inskriven och sjukdomen var då längre gången än de hade anat.

– När hon klädde av sig för att väga sig, kom tårarna för det var ett skelett som stod där framför oss och lanugohåren hade börjat växa på kroppen, berättar Anna.

Där och då började kampen mot sjukdomen, med medicinering och tvångsmatning som behandling. Anna berättar att de fick bra stöttning från ätstörningsteamet, men hjälpen i övrigt från vårdens sida var bristfällig.

Hur mådde ni som familj under den här tiden?

– Man går in i ett läge där det gäller ens barns överlevnad. Så det var bara att kämpa. Men så klart drabbas hela familjen, särskilt de två yngre syskonen, berättar Anna.

Anna vabbade i tre år för att ta hand om sin dotter. Till slut kom de till ett läge där dottern blev suicidal och Ätstörningscenter inte kunde hjälpa dem mer. Då kände Anna att de behövde mer hjälp för hon orkade inte själv och det var då hon vände sig till Humlamaden.

Hur kom ni kontakt med Humlamaden?

– Jag kände Liselotte Andersson som driver stället, sen tidigare. Jag hade en elev som var hemmasittare som gick hos Liselotte och såg hur mycket hon kunde hjälpa den tjejen. Jag såg vad gott det gjorde för många så jag frågade om vi fick komma dit och det fick vi.

Anna poängterar att de har bekostat terapin själva det var inget de fick någon kompensation för.

Hur reagerade dottern när du sa att ni skulle hit?

– Just då ville hon ju ingenting. Hon skrek inte av lycka. Hon pratar fortfarande inte om det men vi märkte att redan efter två gånger kunde vi halvera medicineringen. Hon blev lugnare. Man kommer inte hit för att bara rida utan detta är terapi, säger Anna.

Själva terapin går ut på att hitta lugnet och vara medveten om här och nu. De tog turer i skogen, lyssnade på ljudet av hästar som tuggar hö, kände in dofterna. Man pratade om hur viktigt det är med mat för hästarna. En visualiseringsövning var också att stampa på gamla löv för att göra sig av med ”dumma tankar”. Behandlingsprogrammet tog ungefär 1,5 år. I början gick de 1–2 gånger i veckan men sedan glesades det ut. Ibland har dottern själv bett om att få komma tillbaka.

– Det är något magiskt med hästar och att få vara i ett stall. Att få känna av hästen och att bli älskad vem man än är. Det kanske inte hjälper alla, men det hjälpte vår dotter att bli frisk, säger Anna.

Idag är Annas dotter 15 år och helt frisk. Men det har varit en lång kamp och det tar tid att komma tillbaka från anorexi med flera bakslag på vägen.

– Det behövs fler ställen som Humlamaden, en trygg miljö med utbildade hästar och utbildad personal där de unga kan få må bra. Vi lever ett sådant inrutat liv och det är så mycket fokus på prestation hela tiden. Vi måste lära våra unga att hitta ett lugn och det tjänar samhället på i det långa loppet! Säger Anna.

Lyssna på hela poddavsnittet här:

Recent Posts