För Gilla Häst berättar Sophie Jahn om hur det var att växa upp i en extremt dysfunktionell familj, om en barndom kantad av fysisk och psykisk misshandel, om att ”våga fråga” och inte minst hur kärleken till hästarna räddade henne i de mörkaste stunderna.
Sophie Jahn är högaktuell med boken ”Pappas flicka på hästgården” där hon med egna ord berättar om den omtalade Hästgården – berättelsen som slog ner som en bomb genom P1 dokumentären med samma namn 2018.
Den idylliska hästgården Eneby, strax utanför Stockholm, var en av Sveriges främsta ridanläggningar på 80- och 90-talet och drevs av Sophies pappa Jerry Jahn och hennes mamma. Här bedrevs ridskola, populära ridläger och uppfödning av hästar på en hög nivå. Men bakom den idylliska fasaden var det inte så perfekt som det verkade vara. I Dokumentären ”Hästgården” berättade flera av de tjejer som jobbat eller ridit på gården om att de blivit utsatta för maktmissbruk och sexuella övergrepp. Sophies pappa Jerry stod anklagad och blev senare också dömd till ett fängelsestraff. Efter avtjänat straff återvända han dock till gården och fortsatte att bedriva verksamheten.
Dottern Sophie har nu skrivit en bok ”Pappas flicka på hästgården” om sina upplevelser av händelserna och beskriver en familjesituation som hon senare förstått varit mycket dysfunktionell där det pågick grova övergrepp och misshandel.
Hur kom den här boken till?
– Det startade med ett blogginlägg. Jag var frustrerad och arg och kände att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig. Så jag satte mig och skrev och skrev och skrev… Jag kände att jag behövde berätta min historia, men det var läskigt så klart och jag tänkte först ”Sophie, herregud vad har du gjort” men någonstans insåg jag också att jag kunde hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter.
Inlägget väckte enorm uppmärksamhet både inom hästvärlden men också utanför. Och många hörde av sig för att ge pepp och stöd.
Hur såg livet på gården ut? Det som verkade som en dröm?
– Ja det var ju en idyllisk miljö för ett barn att växa upp i med hästar och andra djur överallt. Det fanns också en stor gemenskap med många människor runtomkring som kom och gick. Det var fantastiskt att växa upp så.
Men bakom den idylliska fasaden pågick både psykisk och fysisk misshandel, en misär och en tortyr som Sophie beskriver som ett fängelse.
Vad kunde det handla om för typ av misshandel?
– Min pappa införde väldigt hårda bestraffningsmetoder som eskalerade med åren. Han blev mer och mer galen. Mina äldsta minnen är när han väcker mig och min syster mitt i natten och sätter ned oss i en frysbox för att avfrosta den eftersom han tyckte hemmet var stökigt. Vi bara grät och var rädda och frös om fötterna.
Sophie berättar att de värsta minnena är de ”nattridningar” som han utsatte barnen för. De blev återigen väckta mitt i natten för att tvingas upp på unghästar som han fått för sig att han skulle ”göra häst av”. En väldigt brysk metod under inga som helst kontrollerade former som Sophie beskriver det.
– Vi blev försökskaniner som fick sitta upp på de här livrädda hästarna som tagits direkt från lösdriften. Det var bara att hålla i sig för kung och fosterland för att inte flyga av. Mina ben skakade av rädsla. Jag visste inte om jag skulle överleva överhuvudtaget.
Vad hade du velat att någon hade gjort för lilla Sophie så här i efterhand?
– Jag önskar bara att jag hade blivit sedd och älskad. Eftersom jag inte blev sedd av min pappa på det sättet, fick jag min kärlek av hästarna i stället. Men jag hade önskat att någon vuxen hade pratat med mig. Jag hade behövt samtala och hitta någon som lyssnade på mina upplevelser. Att det fanns folk runtomkring mig hjälpte lite och gjorde situationen något tryggare men om det var någon som påtalade att pappa gjorde fel blev allting mycket värre. Han levde i total förnekelse.
Sophie menar att det tyvärr ligger lite i den svenska kulturen att man inte ska lägga sig i, en tystnadskultur som är potentiellt farlig och dessvärre fortfarande lever vidare även om mycket har blivit bättre. Hon påtalar vikten av att man har en rapporteringsskyldighet och ett socialt ansvar om ett barn far illa. Därför har Sophie nu också startat ett initiativ som heter #Vågafråga som handlar om att våga ställa de ”skamfyllda” frågorna om man ser att någon mår dåligt.
– Det är viktigt att våga prata om och fråga om obekväma saker om man ser att någon har det svårt. Men det är också viktigt att våga stå kvar och bry sig om personen ifråga har vågat öppna sig så de inte känner sig så ensam med sina tankar.
Sophie har än i dag inte orkat lyssna på hela dokumentärserien ”Hästgården” som nu också ska bli film.
– Jag blev skyddad som liten från den sexuella biten av övergreppen och det blev för jobbigt att höra på helt enkelt, det gjorde jätteont i mig. Jag bearbetar så mycket redan och det jag har upplevt, så det blev helt enkelt för mycket att ta in.
Har du förlåtit din pappa för det han gjorde idag?
– Jag har förlåtit min pappa för att kunna gå vidare och få ro med mig själv och se det positiva med vem jag är idag. Därmed vill jag inte på något sätt förringa de hemskheter han har utsatt andra människor för och som jag vet många fortfarande mår dåligt över än idag.
Många undrar över hur övergreppen kunde pågå så länge utan att någon reagerade?
– Vi hästtjejer är så dragna till hästarna så vi sätter vårt eget mående helt åt sidan. Jerry använde hästarna som muta för att kunna utöva sitt maktmissbruk.
Hur gjorde hästarna skillnad för dig?
– Hästarna har varit min räddning. Jag blir väldig emotionell och tänker tillbaka på när hästarna har funnits där för mig när jag mådde dåligt. De har varit min bästa vän, min familj och någon att ”prata” med genom ett ordlöst språk. Bara sitta i en box och känna energin runt en häst har gjort mig lugn. Att bygga ett starkt band med ett så stort djur gör en motståndskraftig. Även i de stunder då Jerry kunde vara väldigt elak så kände jag att hästen och jag blev ett team.
Hela intervjun med Sophie kan du hitta på Gilla häst-podden här.