Moa har sedan 13 års ålder slussats runt mellan psykiatrins olika behandlingsenheter för att få bukt med ätstörningar och svår ångest. I 10 år har hon genomgått allt ifrån dagvård, samtalsgrupper och KBT till elchocksbehandlingar. Nu berättar hon om sin svåra resa och hur det vände när hon fick komma till Humlamaden Grön rehab och läka tillsammans med hästarna. Efter två års behandling har hon fått tillbaka tro, hopp och livslust.
Moa, 23 år, är uppvuxen i Stockholm med sina föräldrar och tvillingbror och har alltid varit en högpresterande tjej och haft lätt för sig i skolan. Hästintresset har funnits sedan tidig ålder och hon har delat det med sin mamma. När hon skulle börja gymnasiet var det ett självklart val att söka till naturvetenskapliga programmet med hästinriktning på Flyinge.
– Jag var egentligen lite för ung för att flytta hemifrån men tänkte vad det värsta som kan hända? I så fall får jag väl flytta hem igen, säger Moa.
Skolgången blev inte lätt för Moa eftersom hon redan som 13 åring hade drabbats av en ätstörning och svår ångest. På högstadiet fick hon hjälp med olika former av vård så att hon kunde äta och gå upp i vikt. Att komma in på Flyinge var så pass motiverande att hon kämpade med att äta eftersom ridningen hotades med att försvinna annars.
– Det är en sådan konstig sjukdom, man vill ju inte ha hjälp så det blir väldigt bråkigt. Det är omöjligt att förstå för dem som inte varit där och många tänker säkert ”Vadå, det är väl bara att äta?” Men det är inte så enkelt.
Hon började få problem att klara av gymnasiet och det blev flera vändor med inläggningar och dagvård. Ofta med resultatet att hon för snabbt blev utslussad så ångesten kom tillbaka direkt. Att missa så mycket av studierna ökade hennes känsla av misslyckande och ångesten tilltog. Hon ville verkligen komma tillbaka till studierna men förmådde inte.
När hon var på sluttampen av sin behandling hos psykiatrin i Lund blev hon föreslagen om att få komma till Humlamaden Grön Rehab. Först var hon skeptisk eftersom behandlingstiden på 24 veckor kändes så lång och tankar på att aldrig bli klar med studierna hängde över henne. Men så åkte hon på besök tillsammans med en behandlare och då föll allt på plats.
– Första gången jag träffade Liselotte satt terapihunden Alice med och hon la en tass i mitt knä, det var sådan trygghet när de berättade om vad de hade att erbjuda och jag berättade vad jag behöver. Behandlingsmiljön på Humlamaden är så annorlunda jämfört med vården, det är natur, djur, fågelkvitter och hängmattor. På sjukhus förstärks ofta sjukdomskänslan istället, berättar Moa.
I den ”vanliga” vården blir man även påmind hela tiden om hur mycket man kostar samhället särskilt inom ätstörningsvården. Man måste vara 100% motiverad och hålla alla mål och man får inte ”hålla uppe” en plats om man inte är tillräckligt motiverad. Vilket ofta leder till en ökad skuldbeläggning av patienten.
Hur började behandlingen för dig?
– Jag kom hit fem förmiddagar i veckan och vi var åtta stycken i en grupp. Det var extremt kravlöst och vi behövde varken prata eller vara sociala. Det räckte att bara vara här.
Moa var 21 år när hon kom till Humlamaden och hon har gått programmet på två faser om 12 veckor vardera.
– Första fasen är väldigt lugn. Det handlar bara om att landa och aktivera ”lugn och ro” systemet vilket kändes väldigt konstigt för mig som är van att rida aktivt och fixa med hästarna. Vi fick inte göra någonting runtomkring, någon skötte om allt. Men jag förstår ju nu såhär i efterhand varför, säger Moa.
I fas två går man över till att klara fler uppgifter men hela tiden i en lugn takt så det inte blir några bakslag och långa pauser mellan aktiviteterna.
När kände du att det började vända?
– När jag pratade med min bror om att hitta en bostad så småningom kände jag för första gången att ”Jag vill bli gammal”. Innan jag kom till Humlamaden ville jag inte det. I psykiatrin har man så bråttom tillbaka ut i livet om så fort man inte behöver konstant vård, men det blir väldigt kortsiktigt. Jag har börjat plugga så många gånger men det har varit alldeles för tidigt så det har slutat med inläggning varenda gång, säger Moa.
Idag mår Moa bra. Bättre än hon trodde att hon någonsin skulle må. Det är klart att det finns bättre och sämre dagar och gamla tankar ligger kvar och spökar. Nu har hon dessutom börjat jobba på Humlamaden som ett led i fas 3 och får ta hand om hästarna, något som gjort henne mycket gott. Att känna att hon klarar av att stå på egna ben. Och även att kunna hjälpa andra patienter som är i samma sits som hon var en gång stärker henne.
– Det är otroligt häftigt att se alla som kommer hit som börjar må bättre.
Lyssna på hela intervjun med Moa på Gilla Häst-podden:
