Warning: Undefined array key "url" in /home/gillahast/public_html/wp-content/plugins/seo-by-rank-math/includes/modules/schema/snippets/class-author.php on line 41
Ebba Zettergren, författare på Gilla Häst » Sida 2 av 6

Författare: Ebba Zettergren

  • Hallå där, Nicke Borg! Varför gillar du häst?

    Hallå där, Nicke Borg! Varför gillar du häst?

    Nicke Borg är mest känd som sångare i rockbandet Backyard Babies, men sedan några år tillbaka är han även en hängiven ryttare.

    Hur hittade du till stallet?

    – Jag blev medlurad till att medverka i ”Stjärnhoppningen”, ett tv-program på SVT 2014 där kändisar skulle lära sig att hoppa en bana på 6 veckor. Min kompis Linda Bengtzing skulle vara med och vi jobbade ihop i studion just då så hon övertalade mig. Först viftade jag bort det men sen tänkte jag att man måste ju testa allt åtminstone en gång. Så jag åkte ut till ett stall för att provrida men jag kände mig så otroligt malplace och fattade ingenting. Men andra gången hände något! Jag vet inte om det var en snäll häst eller ett travsteg som gjorde det, men jag blev helt frälst och gick all in för att lära mig. Hästarna har alltid saknats i mitt liv utan att jag vetat om det.

    Vad betyder hästarna för dig?

    – De har en magisk dragningskraft! Jag har levt ett hårt och flyktigt liv och inte hittat något sätt att fokusera och komma ner i varv tidigare. När hästarna kom in i mitt liv föll poletten ner. Det är något med kicken att få ett adrenalinpåslag i kombination med den enorma andligheten som sker när man kommer i kontakt med hästen. Det är en total avkoppling. Sen vill jag också slå ett slag för stallmiljön. Där måste du ha disciplin och vara totalt närvarande, det är bara att lägga ifrån sig mobilen. Det är en väldigt positiv upplevelse! Hästarna har också blivit en stor del av mitt liv eftersom jag flyttat ut till min vän Haide Westrings gård och hjälper till att rida hennes hästar.

    Hur tycker du att man ska locka fler killar till stallet?

    – Det är en nöt som behöver stötas och blötas. När man är yngre bryr man sig ju inte så mycket om vad andra tycker men många tonårskillar som rider har fått problem i skolan med mobbning, vilket gör att de slutar. Det måste det bli en ändring på! Jag vill också ge en känga till ridsportbutiker eftersom det är så mycket kläder och märken som bara riktar sig till tjejer. Jag har svårt att hitta vettiga ridkläder. Vi har också gott om manliga förebilder bland ryttareliten men det kanske behövs fler yngre killar som inte tillhör toppen av ridsporten som förmedlar ett positivt budskap. Jag drar mitt strå till stacken och postar mycket hästbilder i mitt flöde som jag hoppas når ut brett. Fler borde också få chansen att komma i kontakt med hästar, kanske som en aktivitet genom skolan till exempel, så att de får möjlighet att uppleva hästarnas magiska krafter. Idag får vi mest dopaminpåslag via sociala medier, det är inte bra, vi behöver få fysiska dopaminpåslag också. Att få det genom att vinna en hästs förtroende är svårslaget!

    Text: Ebba Zettergren Bild: Privat

  • Män, vad är det som händer?

    Män, vad är det som händer?

    Joachim och Mårten blev efter år av stress, sömnproblem och ångest långtidssjukskrivna med diagnosen utmattningssyndrom. Efter en krokig resa genom sjukvårdens olika instanser och medicinering kom de tillslut till Humlamaden och kunde börja sitt läkande på riktigt.

    Joachim kom till Humlamaden 2019 och hade då varit sjukskriven i tre år på grund av utmattningssyndrom.

    Hur så livet ut innan du kom hit?

    – Jag hade en ledande befattning inom näringslivet sedan väldigt många år. Det är en väldigt intensiv bransch, som de flesta nu för tiden. Den första kontakten jag hade med vården var att jag trodde att jag hade fått diabetes. Men det hade jag inte, men fick en mängd olika mediciner som sömntabletter, lugnande och uppiggande och så fortsatte jag att jobba, men det gjorde ju bara att jag pressade mig hårdare tills jag kraschade, berättar Joachim.

    Mårten har jobbat inom förskolan men varit sjukskriven sedan 2014 på grund av utmattningssyndrom. Han har varit på Humlamaden sedan 2018 och har nu gått vidare till att arbetsträna.

    Hur såg livet ut för dig innan du kom hit?

    – Jag hade känt varningssignaler i ett år ungefär innan jag kraschade. Jag blev hemskickad från jobbet, gick tillbaka, kraschade igen, blev omplacerad på skola, men kraschade igen, det var för tätt inpå. Jag blev hemskickad med antidepressiva men det funkade inte alls. Genom psykiatrin fick jag sedan höra om Humlamaden och lyckades få en plats genom kontakter, berättar Mårten.

    Vad tror ni det var som gjorde skillnaden att komma hit till Humlamaden?

    – För min del var det första gången som jag gick helt utanför min comfort zone och jag kände att jag hade testat allt inom vården, rehab, mediciner och terapi. Men när jag kom hit så stod det klart redan första halvtimman, oj det här är något helt annat! Det här kan bli något. Det tog två veckor så hade jag kommit längre i mitt tillfrisknande än på 2 år som sjukskriven, berättar Joachim.

    Vad var det som gjorde det tror du?

    – Det var nog att komma till något som man inte hade några förutfattade meningar om. Men också kunskapen och förståelsen för problematiken man har från personalen här i kombination med hästarna, det var magiskt, säger Joachim.

    Varken Mårten eller Joachim hade någon erfarenhet av hästar sedan tidigare.

    Hur var det för er att komma i kontakt med de här stora djuren första gången?

    – För mig var det ganska magiskt på en gång. Innan jag kom hit hade jag bara klappat en häst tidigare. Men hästar är väldigt inkännande. De kan berätta för mig om de vill ha kontakt med mig eller inte. Sakta får jag tillbaka ett tro och ett hopp tillsammans med hästarna när jag lärde känna deras personligheter, berättar Mårten.

    Gilla häst-podden.

    Hur var det för dig Joachim?

    – Det var magiskt att få möte de här stora djuren, så får man en liten kärleksfull buff på sig, då släpper allt! Första gången vi hade avslappning på hästrygg sa Liselotte att man kunde bli darrig på benen efteråt. Det blev jag! Men det var en otroligt positiv känsla som man bara ville göra om! Berättar Joachim.

    Vad tar ni med er från behandlingen?

    – Vi har fått bra verktyg att ta med oss ut i verkliga livet, när man blir stressad brukar jag projicera bilder från stallet eller när man är ute och rider, det brukar räcka för att man ska kunna sänka stressnivåerna rejält, säger Joachim.

    – Det tog ett tag för mig att landa och grunda sig. Hela fas 1 som varade i 3 månader, tränade jag kroppen på att inte vara i ett flyktläge. Det jag tar med mig är också att jag behöver lyssna på kroppen, det hade jag inte gjort innan. Och så klart tar jag med mig kärleken till hästarna, särskilt Irish cob-stoet Cloey som är min ögonsten. Hon har gett mig otroligt mycket, berättar Mårten.

    Lyssna på hela intervjun med Mårten och Joakim på Gilla Häst-podden här!

  • ”Hästunderstödd behandling är helt utan biverkningar”

    ”Hästunderstödd behandling är helt utan biverkningar”

    Lena och Kristina blev långtidssjukskrivna efter en lång karriär inom sjukvården och drabbades av hjärntrötthet. De tappade allt – självkänsla, inkomst och livslust. Men genom hästunderstödd terapi började kraften långsamt komma tillbaka.  

    Både Lena och Kristina är sjukgymnaster och har jobbat i många år inom vården. Kristina var egenföretagande fysioterapeut när hon för några år sedan var med om en ridolycka och drabbades av en skallskada. Själva olyckan har hon inte så mycket minnen ifrån, mer än att hästen blev rädd för en löst springande hund. I fem månader efteråt fick hon gå med en styv halskrage. Hon fick gå på smärtrehabilitering men behövde också morfin för att uthärda smärtan. Hon kände hela tiden att hon ville tillbaka till stallmiljön och hästarna, fast i en skyddad form. Efter ett tidigare studiebesök på Humlamaden Grön Rehab försökte hon få en remiss dit, men det var svårare än hon trodde.

    – Smärtrehab sa nej, de tyckte det verkade farligt. Men de förstod nog inte vad verksamheten går ut på, det handlar ju inte om ridning utan att läka tillsammans med hästarna och de andra djuren i naturen, säger Kristina.

    Till slut lyckades hon i alla fall få en remiss från annat håll och kunde påbörja sin behandling. Vilket var tur eftersom Coronan satte stopp för all annan behandling. Att få komma till Humlamaden blev den stora vändningen för Kristina.

    Vad var det som gjorde att det vände?

    – Att få känna sig som en del av ett sammanhang igen… nu blir jag rörd, men det är faktiskt viktigt. Efter att ha gått hemma så länge som ett år tappar man ju så mycket. Men också att få vara nära hästarna var läkande. Jag kommer aldrig glömma när jag klev upp på 750-kilos Rocky för första gången och fick hjälp att lägga mig på hans mjuka rygg bakåfram med huvudet mot svansen. Det var en väldigt speciell läkande känsla

    Hur mådde du innan du kom till Humlamaden?

    – Jag gick på smärtrehab och fick akupunktur, men jag var helt stel i nacken efter att styvkragen togs bort. Hela halsmuskulaturen var försvagad och jag behövde sova 2–3 timmar mitt på dagen. Livet var väldigt tufft. Men jag valde att sluta med morfinet även om det var jobbigt och började jobba med min nacke. Samtidigt var jag väldigt skör både smärtmässigt och livsmässigt.

    Lenas historia liknar Kristinas i mångt och mycket.

    Vad var det som hände dig?

    – Jag drabbades av utmattningssyndrom med hjärntrötthet som följd. Jag gick ganska länge i psykoterapi. Genom en försäkring jag hade kom jag till en läkare, berättar Lena.

    Hur märkte du att du var utmattad?

    – Jag hade mycket problem med hjärtat, det slog både ojämnt och extraslag men ingen läkare tog det på allvar. Jag bara vilade lite och så körde jag på som vanligt. Det sitter så djupt rotat i en att man måste jobba och ta hand om sina patienter att man glömmer bort sig själv, berättar Lena.

    Hur kom du i kontakt med Humlamaden?

    – Jag blev remitterad av min läkare efter ett års sjukskrivning. Det kändes så bra att komma hit och känna att man får vara någon, man möts av en otrolig respekt. Som sjukskriven är man ju annars liksom i botten av samhället. Man tappar självkänsla och existensberättigande när man inte klarar att jobba eller göra någonting. Det var här som det började vända för mig, att komma hit till djuren och naturen och personalen som är fantastisk både kunskaps- och erfarenhetsmässigt, säger Lena.

    Den hästunderstödda terapin på Humlamaden är indelad i tre faser, där man successivt utmanas att göra mer aktiviteter, men i sitt eget tempo.  I Fas 1 är det mycket fokusering på vila, och att lära kroppen om lugn och ro igen. Bland annat genom mindfulnessövningar på hästen i naturen. För att kunna påbörja läkningen så måste man börja med att ta bort den negativa stressen från yttre faktorer. Succesivt ökar man sedan på med sysslor i fas 2 och 3. Ridningen är också ett viktig inslag i läkningsprocessen.

    – Nu är jag sitter på min favorit Rocky, kan jag behandla min nacke. Han vaggar fram och i en lugn skritt kan jag sjukgymnastisera min nacke via hans rörelser under mig. Hästen är min snälle kiroprakor brukar jag säga. På 20 minuter är hälften av all smärta försvunnen, det lyckades jag inte ens med när jag tog morfin, berättar Kristina.

    En skrittrörelse ger 3000 impulser till muskler i kroppen per minut som man ska parera så man tränar upp styrka. Hästen är ett fantastisk behandlingsredskap.

    Idag mår båda två så mycket bättre och båda är på väg att komma tillbaka till arbetslivet. De får hitta nya sätt att arbeta på och har lärt sig att vara varsamma mot sig själva.

    Lyssna på hela intervjun med Lena och Kristina här i Gilla Häst-podden:

  • ”Hästarna hjälpte vår dotter att tillfriskna från anorexia”

    ”Hästarna hjälpte vår dotter att tillfriskna från anorexia”

    När Annas dotter bara var 10 år drabbades hon av anorexia. För Gilla Häst-podden berättar hon nu om deras långa kamp på väg till tillfrisknande och hur hästarna gjorde skillnad när livet var som allra svårast.

    Mamma Anna bor i Lund och jobbar som lärare. När hennes dotter var 10 år märkte hon att något inte stod rätt till. Dottern slutade att äta sötsaker och började träna mycket. Till en början tyckte de inte att det var något konstigt men med tiden blev det mer maniskt.

    – Som förälder har man ju ofta skygglappar och tänker att ”det här kan inte hända”.

    Men efter ett par månader, vid skolavslutningen, så ringde hon tillslut till första linjen och de blev satta i kontakt med specialistteamet. Två dagar senare var hon inskriven och sjukdomen var då längre gången än de hade anat.

    – När hon klädde av sig för att väga sig, kom tårarna för det var ett skelett som stod där framför oss och lanugohåren hade börjat växa på kroppen, berättar Anna.

    Där och då började kampen mot sjukdomen, med medicinering och tvångsmatning som behandling. Anna berättar att de fick bra stöttning från ätstörningsteamet, men hjälpen i övrigt från vårdens sida var bristfällig.

    Hur mådde ni som familj under den här tiden?

    – Man går in i ett läge där det gäller ens barns överlevnad. Så det var bara att kämpa. Men så klart drabbas hela familjen, särskilt de två yngre syskonen, berättar Anna.

    Anna vabbade i tre år för att ta hand om sin dotter. Till slut kom de till ett läge där dottern blev suicidal och Ätstörningscenter inte kunde hjälpa dem mer. Då kände Anna att de behövde mer hjälp för hon orkade inte själv och det var då hon vände sig till Humlamaden.

    Hur kom ni kontakt med Humlamaden?

    – Jag kände Liselotte Andersson som driver stället, sen tidigare. Jag hade en elev som var hemmasittare som gick hos Liselotte och såg hur mycket hon kunde hjälpa den tjejen. Jag såg vad gott det gjorde för många så jag frågade om vi fick komma dit och det fick vi.

    Anna poängterar att de har bekostat terapin själva det var inget de fick någon kompensation för.

    Hur reagerade dottern när du sa att ni skulle hit?

    – Just då ville hon ju ingenting. Hon skrek inte av lycka. Hon pratar fortfarande inte om det men vi märkte att redan efter två gånger kunde vi halvera medicineringen. Hon blev lugnare. Man kommer inte hit för att bara rida utan detta är terapi, säger Anna.

    Själva terapin går ut på att hitta lugnet och vara medveten om här och nu. De tog turer i skogen, lyssnade på ljudet av hästar som tuggar hö, kände in dofterna. Man pratade om hur viktigt det är med mat för hästarna. En visualiseringsövning var också att stampa på gamla löv för att göra sig av med ”dumma tankar”. Behandlingsprogrammet tog ungefär 1,5 år. I början gick de 1–2 gånger i veckan men sedan glesades det ut. Ibland har dottern själv bett om att få komma tillbaka.

    – Det är något magiskt med hästar och att få vara i ett stall. Att få känna av hästen och att bli älskad vem man än är. Det kanske inte hjälper alla, men det hjälpte vår dotter att bli frisk, säger Anna.

    Idag är Annas dotter 15 år och helt frisk. Men det har varit en lång kamp och det tar tid att komma tillbaka från anorexi med flera bakslag på vägen.

    – Det behövs fler ställen som Humlamaden, en trygg miljö med utbildade hästar och utbildad personal där de unga kan få må bra. Vi lever ett sådant inrutat liv och det är så mycket fokus på prestation hela tiden. Vi måste lära våra unga att hitta ett lugn och det tjänar samhället på i det långa loppet! Säger Anna.

    Lyssna på hela poddavsnittet här:

  • ”Framtidens ridskola bör spegla samhället i stort”

    ”Framtidens ridskola bör spegla samhället i stort”

    I Sverige har vi över 450 ridskolor – i genomsnitt 1,5 per kommun, vilket gör oss unika i världen. Ridsporten är dessutom vår tredje största ungdomsidrott. Över en halv miljon svenska ägnar sig åt hästar på sin fritid. Men får ridskolan den uppmärksamhet den förtjänar? Och vilken betydelse har denna fritidsgård/läroplats/frisvårdscenter/ledarskapsskola och idrottshall för samhället? Och hur skulle den kunna utvecklas till en ÄNNU tydligare resurs och verkligen bli ”en plats för alla”.

    Om detta har vi pratat med Åsa Torninger och Agneta Dahllöf, som båda jobbar på Upplands-Bro Ryttarförening och har lång erfarenhet från ridskolans värld. De har kallats både tjatiga extramorsor och trygga vuxna – och som vet mer om våra barn och unga än de flesta av oss.

    Berätta om er ridskola i Upplands-Bro, vad är ni mest stolta över?

    – Det är att vi har skapat ett prestigelöst ställe och en plats för alla. Men vi inser att det finns mer att jobba på! Vi vill vara en ridskola för alla, men det är en stor utmaning dock att få hit elever från alla samhällsklasser och bakgrund eftersom ridsporten är ganska dyr. Vi vill ju spegla samhället i stort och det är en svårighet i sig men vi jobbar på det aktivt varje dag, berättar Åsa Torninger.

    Varför är det svårt att få ”alla” till stallet?

    – En stor del av det är just att det är dyrt med både hästar och personal, omkostnaderna för stall och hästar är mycket högre än för de flesta andra sporter. Vi har en fantastisk kommun som lägger mycket resurser på ridskolan men det är fortfarande dyrt. Vi gör vad vi kan för att underlätta för eleverna, till exempel genom att låna ut utrustning. Fler bra initiativ är prova-på ridning och integrationsprojekt. Men det långsiktiga i att få barn och ungdomar att fortsätta rida är ett större jobb, säger Åsa.

    Agneta, du har varit i ridskolan i över 30 år, hur tycker du att den har förändrats över tid?

    – Det var på ett annat sätt förut, med arvet från det militära till att gå mer till ett företagstänk. Man måste verkligen ta hand om sina elever och sin personal. Sen är det mycket regler som har tillkommit, och säkerhetsaspekter som man måste förhålla sig till nu på ett annat sätt än förut. Och tyvärr har det gått från att vara en plats där barn och unga har hängt på mycket till att det inte är så, säger Agneta Dahllöf.

    Vad tror du att det beror på?

    – Det är ju en samhällsutveckling i stort, men vi funder mycket på hur det kommer att bli när Coronan har släppt sitt grepp. Kommer folk vara trötta på att sitta hemma och kolla på Youtube-klipp då? Vi kan hoppas! Jag tror att man längtar efter att hänga mer med varandra. I alla fall kan man börja ana att trenden håller på att vända nu, säger Agneta.

    Hur har du utvecklats som ridlärare under dina 30 år?

    – Jag har gått mer från att vara en hästnörd till att mer vara intresserad av människor. Men fortfarande i det att hästen är fantastisk i kombination med människa. Jag har också provat lite olika roller, bland annat ridskolechef, det tror jag också är bra annars hade jag nog tröttnat, säger Agneta.

    Vad är det med stallmiljön som är bra för människor?

    – Det är få och tydliga regler om man jämför med till exempel skolan, det är lätt att förstå även för barn som har olika svårigheter. Och för barn som har det svårt hemma kanske hästen är den enda vännen, så det betyder särskilt mycket för dem. Det finns också en samhörighet i stallet och man gör saker tillsammans vilket skapar möjlighet till nya möten, säger Åsa.

    Vad tycker ni framtidens ridskola ska ha för roll?

    – En drömridskola ska spegla samhället, där allt från dagisbarn till tävlingsryttare ska kunna få plats under samma tak. Även hästar som friskvård, terapi eller rehabilitering borde kunna rymmas, säger Åsa.

    Hur ska vi nå dit?

    – Det är ett gediget jobb. Det gäller att ha bra kontakt med kommun men också ett bra styrelsearbete och en harmoni i personalgruppen. Det är också viktigt att man genomsyrar hela föreningen med de värderingar man vill ha, säger Åsa.

    2020 blev du Agneta utsedd till årets Upplands Broare med motvieringen ” Med värme, uthållighet och ett stort engagemang har Agnets Dahllöf genom att vara en trygg vuxen hjälpt unga människor att hantera tillvaron när den är som mest utmanande. Agneta har genom åren stöttat och uppmuntrat många av kommunens barn och hjälpt dem att finna nya vägar i livet. Fina ord hur känns det?

    – Oj, det känns som man har hamnat på en piedestal här och så är det verkligen inte. Många kan till och med bli lite rädda för mig i början eftersom jag kan upplevas som lite stram och tjatig. Men vissa upptäcker sen att jag är genuint intresserad av varje elev och bryr mig mer än bara om ridningen, säger Agneta.

    Lyssna på hela intervjun på Gilla Häst-podden.

  • Hur hittade du till stallet Yasin?

    Hur hittade du till stallet Yasin?

    Under maj månad kommer vi att lyfta goda exempel där männen är i fokus, och även fånga upp inspel från er, så att vi kan nå fler. Gilla Häst handlar om att lyfta hästens roll i samhället, och en utmaning är att nå pojkar och män med positiva budskap om hästar.
    Många män finns i ledande positioner i samhället, och även om många av dem ser hästens positiva effekter på samhället i stort, är det markant färre män än kvinnor som har insikt i hur hästar gör skillnad.

    3 frågor till Yasin Haj Abdo

    Hur hittade du till stallet?
    – Jag gick förbi ridskolan i Tingsryd när jag och min familj bodde på campingen intill. Där mötte jag ridlären Sara och sa till henne att jag gärna skulle vilja rida, men det går väl inte eftersom jag är blind. ”Det är klart det går” sa Sara. Och så fick jag börja med prova på ridning och nu är jag fast. Att sitta på en häst första gången var magiskt, jag kände en sådan frihet!
    Vad är det med hästarna som gör att du mår bra?
    – Jag får så mycket genom dem, till exempel självförtroende och självkänsla och kärlek. Dessutom kan jag vara mig själv helt och hållet, ingen dömer mig i stallet.
    Hur ska man kunna locka fler killar till stallet tycker du?
    – Ridskolorna borde satsa på fler prova-på ridningar och göra reklam för det i skolorna till exempel och bjuda in fler killar. Sedan måste man jobba med fördomarna om att ridningen är en ”tjejsport” .
  • Hästen – en självklar del av var mans vardag

    Hästen – en självklar del av var mans vardag

    I militären spelade hästen en viktig roll, i jordbruket huvudrollen och i skogen slet fårade hästkarlar sida vid sida om sina brukshästar. Förr var stallet och hästarna kort och gott männens domäner, men under de senaste 50 åren Hästsverige gått från starkt manligt till kvinnligt. Lite ”lätt förenklat” skulle man kunna dra slutsatsen att männens närvaro i stallet hänger ihop med hästens roll i samhället. Köper du resonemanget?

    Hästen var det djur som hade högst status i det svenska jordbruket på 20- och 30-talet och enligt beräkningar som gjorts fanns år 1920 det högsta antalet hästar som hittills uppmätts i Sverige: över 700 000 hästar (idag finns det uppskattningsvis 355 000).

    Ridfrämjandet bildades 1948 för att främja folkhälsan och göra ridsporten till ”folksport”. Bland annat genom att låna ut arméns hästar (ackordshästar) till ridskolor och ge billiga lån till ridhusbyggnader. Under 1960–70-talet avhästades armén och i allt större utsträckning började tjejerna att ta plats på stallbacken och sjaletten satt som gjuten under hjälmen. Under de senaste 50 åren har Hästsverige gått från starkt manligt till kvinnligt, och framförallt har ridsporten blivit allt mer feminint kodad i Sverige.

    Männen kör på – tjejerna sitter upp

    Hästsporten uppfattas som jämställd när alla tävlar mot varandra på samma villkor, men i folkmun beskrivs ridsporten i första hand som en idrott för flickor och kvinnor. På elitnivå är fördelningen jämnare mellan kvinnor och män, men på lite lägre nivåer och i yngre åldrar är omkring 90 procent som rider tjejer. I samhället har hästar och ridsport feminiserats så pass att det är snarare ett undantag att pojkar och män söker sig till ridskolan, och allt färre män får en naturlig koppling till hästar. Föräldrar till barn i ”börja-rida-åldern” är själva uppväxta allt sedan ridskolorna blev den stora rekryteringen av hästmänniskor. Där många mammor blir återvändare, medan pappor inte känner sig hemma. Alls. Vad får det här för konsekvenser?

    Å andra sidan är trav och galoppsporter som är fortsatt starkt förknippade med män som kuskar och tränare, även om tjejerna tar en allt större plats även där. Och det stärker ansatsen i ingressen, eftersom det ofta är tävlingsmomentet och möjligheten att faktiskt tjäna pengar, som är drivkraften för de som väljer att söka sig till trav- och galoppsporten. Och många av landets unga travtränare har dessutom ”ärvt” yrket hemifrån, det vill säga – man är uppväxt i en miljö där hästarna är lika mycket ett jobb som livsstil.

    Gilla Häst handlar om att lyfta hästens roll i samhället, och en utmaning är att nå pojkar och män med positiva budskap om hästar. Många män finns i ledande positioner i samhället, och även om många av dem ser hästens positiva effekter på samhället i stort, är det markant färre män än kvinnor som har insikt i hur hästar gör skillnad. Och hur de skulle kunna bidra till Agenda 2030:

    • Mål 3: God hälsa och välbefinnande
    • Mål 4: God utbildning
    • Mål 11: Hållbara städer och samhällen

    Under maj månad kommer vi att försöka lyfta goda exempel där männen är i fokus, och även fånga upp inspel från er, så att kan nå fler.

    Text: Jessica Ortiz Bergström
    Foto: Petter Karlsson 

  • Coachen Johanna Lassnack hjälper unga att hitta fokus

    Coachen Johanna Lassnack hjälper unga att hitta fokus

    Ryttaren, entreprenören, föreläsaren och coachen Johanna Lassnack var bara 22 år gammal när hon grundade Ryttarinspiration. Affärsidén var att coacha unga ryttare och ge dem verktyg för att kunna hantera motgångar och att hitta fokus när de behöver det som mest. Idag är Johanna en av ridsportens mest uppskattade föreläsare som inspirerat och hållit föredrag för tusentals idrottare runt om i hela Sverige.

    Endast 30 år gammal är Johanna Lassnack redan en etablerad entreprenör och en flitigt anlitad föreläsare och mental coach. Hennes inriktning är barn och unga ryttare mellan 12–30 år, men även andra idrottare. Ryttarinspiration är en av hennes plattformar på Instagram med 60 000 följare, men hon driver också en Youtube-kanal med över 20 000 prenumeranter där hon delar med sig av sitt liv men också bjuder på en hel del tips.

    Vem är Johanna Lassnack för dem som inte vet?
    – Jag är hästälskare i första hand och hoppryttare men också väldigt intresserad av personlig utveckling.

    Vad var det som fick in dig på coachningbanan?
    – Jag hade dålig självkänsla när jag var liten, hade dåliga betyg i skolan och svårt att lära mig jämfört mig med andra. Jag blev också väldigt nervös inför prestationer. När jag började gymnasiet fick jag en mentor och förstod att man kunde jobba med sig själv och ändrade min inställning. Jag började läsa på om den mentala biten och tog hjälp av verktygen för att hantera motgångar och misslyckande. Efter att ha jobbat med mig själv ville jag försöka få in det i ridsporten, framför allt för de unga ryttarna och det var då jag startade Ryttarinspiration 2013.

    Vad är det de unga ryttarna behöver mest coaching kring?
    – Ofta jämför man sig mycket med andra, både resultatmässigt och hästmässigt. Man vill vara som alla andra och kanske känner att man inte är bra nog eller har dålig självkänsla. Om man bara sneglar på andra blir det svårt att fokusera, så det jobbar vi mycket med. Genom att bli medveten om sina styrkor och svagheter kan man börja förändra sig och bli bättre.

    Hur ser upplägget för en ung person som behöver coachning?
    – Det finns en grundstruktur men jag anpassar det alltid individuellt. Om det är föräldrarna som tar kontakt är jag väldigt noga med att ta reda på att det är barnet som verkligen vill det här från början. Det måste komma inifrån annars fungerar det inte långsiktigt. Efter första mötet gör vi en uppstart, utgår från var vi är i nuläget och gör en plan för vart vi ska komma. Första mötet är omfattande och utmanande. Tanken är att klienten ska få verktyg att kunna coacha sig själv i framtiden och det tar lite olika lång tid.

    Vad är det ryttare kämpar med jämfört med andra idrottare?
    – Det är att kunna kontrollera sina känslor. I andra sporter kanske man kan använda sina känslor som förstärkande i prestationen. Skillnaden för ryttare är att vi har en häst under oss som påverkas extremt mycket av det som händer i vår kropp. När tankarna består av frustration, irritation eller för lite tålamod så går det ut över hästarna. Eftersom det speglar vårt kroppsspråk kan det skapa stress hos hästen som kanske i sin tur stänger av och så blir man mer irriterad. Hästarna blir trygga av att vi alltid är desamma och ger tydliga instruktioner.

    Vilken roll tror du hästarna spelar för ungas psykiska hälsa?
    – Hästar kan bidra till ungas välmående både som motionsform men också genom att känna samhörighet med ett djur. Att lägga en hand på en varm päls aktiverar också signalsubstanser i vår kropp som vi mår bra av. Att få ta ansvar för ett djur gör också att vi känner oss behövda och kapabla att lösa saker. Hästarna dömer inte heller.

    Hur har hästar gjort skillnad för dig?
    – Jag har hållit på med hästar sen jag var 6 år gammal jag hade dålig självkänsla och hästarna hjälpte mig mycket. Den ordlösa kommunikationen tycker jag mycket om. Jag gillar att prata men jag föredrar hellre att lyssna. Med hästar är det mindre snack och mer handling!

    Johanna har nyligen tagit sig igenom ett posttraumatiskt stressyndrom efter att hon hittat sin pappa som avslutade sitt eget liv. Det var för ett år sedan och det värsta hon någonsin varit med om. Hon har successivt kommit tillbaka och hästarna har hjälpt henne på vägen.
    – Att bara vara i stallet eller sitta i boxen betydde jättemycket för att kunna komma tillbaka i vardagen.

    En annan viktig lärdom har varit att inte planera för mycket eftersom hon blivit väldigt lättstressad. Och att faktisk våga be om hjälp.
    – Alla tappar vi fokus ibland men vi behöver verktyg för att hitta tillbaka. Våga be om hjälp, du måste inte fixa allt själv!

    Johannas bästa tips!

    • Var icke-dömande mot dig själv. Det är okej att ha dåliga dagar och känna att man inte räcker till. Döm inte heller andra människor och gå inte och irritera dig över andras beteende, försök förstå istället varför den människan beter sig på ett visst sätt, det finns alltid en djupare förklaring. Alla går och bär på något jobbigt.
    • Misslyckanden och motstånd kommer att ske i livet och det ska ske för att man ska kunna dra lärdom av det. Man kan inte undvika att falla ner i gropar, då utvecklar man aldrig sig själv.
    • Det är viktigt att ha tålamod, massor av tålamod. Det ger resultat på lång sikt. Saker som går snabbt får ofta bakslag. Att bygga grunden är a och o precis som kontinuitet det kommer att ge resultat.

    Lyssna på hela intervjun med Johanna Lassnack i Gilla Häst-podden här:

  • Glädje och gemenskap  i Travbanegruppen

    Glädje och gemenskap i Travbanegruppen

    För lite drygt fem år sedan startades Travbanegruppen på Bergsåkers travbana i Sundsvall, en arbetsplats för unga vuxna med funktionsvariation. Till en början var de två, idag är det 16 personer som ingår i gruppen. En av dem är Christoffer Niemele. ”Hästarna och det här jobbet har en väldigt, väldigt stor betydelse för mig, berättar han i det senaste avsnittet av Gilla Häst-podden.”

    Det finns 33 travbanor i Sverige och på varje bana finns det massor av arbetsuppgifter, allra helst på de banor där hästar står uppstallade permanent. Något som Bergsåker travbana, med Annika Söderholm i spetsen, tog fasta på. Tillsammans med Sundsvalls kommun startades den kommunala företagsgruppen Travbanegruppen. Sedan starten 2015 har initiativet vuxit och upplägget utvecklats till vad det är idag: en lika uppskattad som självklar del av travbanan och Bergsåkers stallbacke.

    PLATS FÖR ALLA

    Travbanegruppen sköter i första hand travskolans hästar och stall, men de rycker även in om det är någon travtränare som behöver hjälp. Det finns många varierande arbetsuppgifter på banan, vilket gör att man till stor del kan individanpassa efter intresse och förmåga. Arbetsdagarna inleds alltid med fika där handledarna Therese Forsbergoch Linda Frisell går igenom med deltagarna vad var och en ska göra under dagen.

    – Först släpper vi ut hästarna, mockar, sopar stallgången och sedan är det lunch. Efter lunch slutar jag. Då är det fria aktiviteter. Och då brukar jag stanna kvar, säger Christoffer som är en av de sexton deltagarna.

    Annika tog kontakt med kommunen redan 2013, men det dröjde ytterligare ett par år innan man landade i ett fungerande upplägg och kunde rekrytera rätt handledare. Handledare med koll på både pedagogik och hästar.

    – Det bästa med jobbet är att få vara med hästarna och de fantastiska handledarna. Och hunden Leo. De får mig att vilja gå dit varje dag, berättar Christoffer.

    ALLA VINNARE

    När man väl kom igång med de två första deltagarna, dröjde det inte länge innan gruppen växte. De varierande arbetsuppgifterna gör att det finns en plats för alla på travet, och alla vinner på ett sådant här samarbete menar Annika.

    – Vi erbjuder helt enkelt en bra arbetsplats för deltagarna. Inte minst vet vi ju att hästar och stallmiljön har en god effekt på människans mående på många sätt, men dessutom är det fram till nu två deltagare som har gått vidare från Travbanegruppen till riktiga jobb i hästnäringen, och det är självklart en samhällsvinst.

    Hur gör stallmiljön skillnad för de här ungdomarna?

    – Även om man är trött måste man kliva upp på morgonen, det ger dem värdefulla rutiner och det lär dem att ta ansvar. Det är också tydligt hur många som uppskattar deras insatser, att de är eftertraktade, vilket självklart också stärker självkänslan hos deltagarna.

    Kan andra stall ta efter er modell?

    – Det finns redan liknande upplägg på fler travbanor och ridskolor. Det som är bra med Travbanegruppen är att vi har så pass stor verksamhet att det alltid finns folk på plats vilket skapar en bra kontinuitet, säger Annika.

    Hur kommer man igång?

    – När man har klart för sig vad man vill göra, tar man kontakt med kommunen och presenterar idén helt enkelt. Det är viktigt att man gör det här med en ambition att göra det med hjärtat och inte utifrån ett vinstintresse.

    NÄR SAGAN BLIR SANN 

    Under alla år har Travbanegruppen jobbat med andras hästar, men i vintras fick de 16 deltagarna en present som de inte hade kunnat drömma om från ATG Drömfond. Whispering Pines. En alldeles egen häst.

    – Han är en fantastisk häst, alldeles underbar. En positiv och envis häst! Det funkar jättebra för oss för han är jättesnäll också, berättar Christoffer.

    WP som han kallas, har verkligen hamnat på rätt plats i livet. Otroligt snäll både att hantera och träna, vilket gjort det möjligt för flera av deltagarna i Travbanegruppen att få prova på att köra stor häst för första gången. Dessutom har han visat sig kapabel även på tävlingsbanan! Efter ett par mindre lyckade tävlingsförsök, anmäldes WP på nytt och alla tummar hölls för att han skulle komma iväg felfritt i starten. Det gjorde han. Och bättre upp. Han vann!

    – Det är som en dröm, en saga som blivit sann, säger Annika och fortsätter:

    – WP är en enastående läromästare med ett hjärta av guld. Precis som sina ägare och jag är så oerhört tacksam över att de fick den här bonusen – upplevelsen med att äga häst och vinna lopp. Och oavsett hur det går för WP i fortsättningen på tävlingsbanan är både han och ungdomarna vinnare, för det var högsta vinsten när deras vägar korsade.

    Text och bild: Jessica Ortiz Bergström

  • Rim Al Attar: ”Hästarna har gjort mig modigare”

    Rim Al Attar: ”Hästarna har gjort mig modigare”

    Möt 17-åriga Rim Al Attar från Malmö som berättar om hur hästarna har gjort skillnad för henne, om framtidsdrömmar men också om fördomar.

    Rim Al Attar beskriver sig som en helt vanlig tjej; hon är 17 år, bor i Malmö med sin familj och hon älskar hästar. Hon är född i Sverige men familjen kommer ursprungligen från Irak och de är muslimer. Inget konstigt med det, men visst har hon mött en hel del fördomar eftersom hon bär slöja i stallet. Nu vill hon inspirera andra till att visa framfötterna och börja rida!

    Hur började du med ridningen?

    – Min lillasyster ville börja rida och hela familjen följde med henne till ridskolan i Malmö. När jag var där blev jag helt faschinerad av hästarna och att man kunde samarbeta och rida på de här stora djuren. För det är ett djur som har egna tankar och känslor och du måste kunna kommunicera utan ord. Det är helt sjukt när man tänker efter eftersom det är ett sånt stort djur.

    Vad har hästen och ridsporten för roll Irak jämfört med Sverige?

    – Det är en mer en manlig sport där. Det finns inga ridskolor och om det skulle finnas skulle det bara vara för män. Sådan är kulturen i Irak. Men min mamma och jag jobbar jättemycket hemma med att det ska vara jämställt.

     Hur var det att komma till ridskolan första gången?

    – Jag kommer ihåg att det var mycket blickar för det var inte lika mycket mångfald då som det är nu. Men det var inget jag störde mig på, jag är van att få blickar. Men varför de kom förstod jag inte förrän senare som när jag var i Falsterbo första gången och skulle gå och shoppa ridkläder, då fick jag blickar som typ sa ”vad gör du här?”

    Tycker du att stallmiljön är tillräckligt välkomnande eller kan det bli bättre?

    – Historiskt har ju hästsporten varit en överklassport. Men nu finns en större mångfald, åtminstone på ridskolorna. Men det är få kvinnor i slöja som tävlar på de högre nivåerna. Det kostar ju mycket och det är tyvärr inte alla som har råd. Fler kommuner borde satsa på ridskolorna så de kan ha gratis ”prova-på” ridning som på Malmö för att bli ännu mer öppna för mångfald.

    Du har ju blivit rätt populär på sociala medier vad tror du att det beror på?

    – Jag är ärlig och delar med sig av sådant som även är mindre bra. Jag tycker det är viktigt att visa den sidan också, sådant som du vet själv att du behöver öva på. Det måste inte alltid vara perfekt.

    Vad är det med hästarna som får dig att må bra?

    – När jag är ledsen går jag alltid till hästarna för det är en annan sorts tröst du får av dem, deras värme och kärlek, det är svårt att förklara. Hästarna dömer inte, man behöver inte anpassa sig och man behöver inte vara något som man inte vill vara. Hästarna accepterar dig alltid som du är. Innan jag började med ridningen mådde jag ganska dåligt. Jag bytte skola och fick mycket hat mot mig för att jag bar slöja. Jag blev kallad för Batman och folk skrek ”ska du bomba dig själv nu?” när jag skulle på toa. Då vågade jag aldrig säga ifrån men nu skulle jag aldrig tillåta något sådant. Ridningen har fått mig att må så mycket bättre och jag har blivit mycket modigare.

    Finns det någon häst som har betytt speciellt mycket för dig?

    – Den som gjort störst skillnad är Lotus, han är speciell. Han är överallt och ingenstans och han har attityd. Han har mycket tankar och känslor som man inte kan bestämma över. Jag gillar inte att dominera över hästen utan vill samarbeta, annars märker man inte om hästen inte mår bra.

    Vad har du för drömmar och mål med din ridning?

    – Min dröm är att kunna ha ett eget stall och utbilda och sälja hästar.

    Lyssna på hela intervjun med Rim i Gilla Häst-podden här:

     

    Följ Rim på Instagram: Rims ridning.