Warning: Undefined array key "url" in /home/gillahast/public_html/wp-content/plugins/seo-by-rank-math/includes/modules/schema/snippets/class-author.php on line 41
Ebba Zettergren, författare på Gilla Häst

Författare: Ebba Zettergren

  • ”Hästarna fungerar jättebra som motivator”

    ”Hästarna fungerar jättebra som motivator”

    Kan vi mäta hästarnas effekt på människans välmående? Och hur i så fall? Och vad finns det för forskning inom området? Gilla Häst har träffat Henrika Jormfeldt, professor på högskolan i Halmstad, som forskat på hästunderstödda insatser.

    Att hästar gör skillnad och kan påverka oss människor på mängder av positiva sätt – både fysiskt och psykiskt, det vet vi sedan tidigare. Men hur kan effekterna mätas? Eller kan de ens mätas? Och vad finns det för forskning och beprövad erfarenhet att luta sig mot? Det är ofta här åsikter går isär och diskussionerna stannar av med viktiga beslutsfattare.

    Henrika Jormfeldt är professor på högskolan i Halmstad, leg specialistsjuksköterska med inriktning psykiatri och psykisk hälsa och ledamot i HETI executive committee The Federation of Horses in education and Therapy International.

    Berätta mer om dig, vem är Henrika Jormfelt?

    – Jag kallas för ”Heffa” i alla sammanhang, efter Heffaklumpen, och är en enkel lantistjej från början. Jag fick min första häst när jag var sju år, en shettis som hette Pelle, men i skolan blev jag retad för att jag luktade häst men jag kämpade mig igenom skoltiden trots det. Jag började mitt arbetsliv som vårdbiträde inom omsorgen, sedan som mentalskötare och specialistsköterska inom psykiatrin innan jag började forska på halvtid. 2007 disputerade jag vid Lund och idag är jag professor på högskolan i Halmstad.

    Vad är det du har forskat på?

    – Jag är ju fortfarande i början i min forskning, det är en lång startsträcka, men jag har ägnat mycket tid åt att forska på kopplingen mellan hästar och hur de kan hjälpa vid psykisk ohälsa, i synnerhet schizofreni. Det vi har sett i de studierna på gruppnivå är att hästarna erbjuder ett annat fokus. Intresset för att ta hand om hästen överskuggar sjukdomstänket och diagnosen.

    Hur har din forskning sett ut?

    – De flesta studier är kvalitativa och syftar till att undersöka upplevelsen för patienten. Det efterfrågas mycket forskning kring de här frågorna för att få gehör hos beslutsfattare att våga satsa på hästunderstödd terapi. Tyvärr är det så få som får möjlighet till den här typen av terapi och då är det också svårt att göra några större studier på resultatet. Men att det inte finns den typen av evidens betyder inte att det inte hjälper. Många studier visar ändå på att det hjälper, både på gruppnivå och individnivå.

    Hur tycker du att hästen ska kunna få större betydelse i vården?

    – Genom större kunskap hos beslutsfattare. Men det är också mycket arbete med hästar och det kostar mycket pengar, därför blir tröskeln ibland för hög för att våga satsa på. Men ett psykiskt lidande är också en stor kostnad för samhället så det gäller att väga in nyttan med kostnaden på lång sikt.

    Vad är det med hästen som är så välgörande?

    – Vi gjorde en studie på en grupp personer som visade att de blev väldigt motiverade av hästen. Hästen fungerar jättebra som motivator för den här gruppen av människor som varit väldigt stillasittande hemma på grund av psykisk ohälsa. En promenad i sig kanske inte är så motiverande för dem, men när det är en promenad tillsammans med en häst får den en helt annan mening och ett syfte.

    Henrika menar också att hästarna fungerar väldigt bra som antistressmedicin i vårt moderna samhälle där allt ska gå fort och effektivt och är väldigt prestationsinriktat.

    – Hästarna är ju långsamma till sin natur och är väldigt mycket här och nu. Deras sätt att uttrycka sig är försiktigt. När man möter en häst för första gånger sker mötet i det tysta och är man inte uppmärksam så uppfattar man det inte alls. Det sättet att vara alldeles i nuet är vi inte så duktiga på längre. Det gäller att stanna upp och känna efter men det är inte alltid så lätt som det låter.

    Läs mer om Henrika på http://braddaredshast.dinstudio.se

    Lyssna på hela intervjun med Henrika Jormfeldt på Gilla Hästpodden här: https://open.spotify.com/episode/3AU0Cgpj631n4oBcuoVhxS

     

  • ”Hästar har ett fantastiskt sätt att vara i nuet som vi människor mår bra av”

    ”Hästar har ett fantastiskt sätt att vara i nuet som vi människor mår bra av”

    Jen Janzdotter driver Stenlid Häst & hälsa i Norra Halland som specialiserat sig på ridterapi för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Hon är en riktig innovatör och eldsjäl som av våra följare blivit framröstad till en god Gilla Häst-ambassadör.

    Grattis du har blivit vald till Gilla Häst-ambassadör av våra följare! Berätta lite om din verksamhet!

    – Idén till gården föddes under en tid som jag själv var utbränd men en speciell häst hjälpte mig tillbaka. Jag hade haft 100 bollar i luften och en stark motivation att förändra, men en dag kom den berömda väggen. Jag fick ta ett steg tillbaka och fundera på vad jag skulle göra. Då väcktes idén att jobba med coachning tillsammans med hästar. Jag hade utbildningen och träffade en ny sambo som stöttade mina idéer och på den vägen är det.

    Hur kom hästarna in i ditt liv?

    – De har alltid funnits med. Jag fick min första ponny när jag var 5 år och min mamma var dressyrtränare. Sedan hade jag ett litet uppehåll under tonårstiden men när jag var 22 år fick jag ta över en besöksgård med en massa djur hästarna på köpet.

    Stenlid Häst och hälsa.
    Barn i terapi på Stenlid Häst & hälsa.

    Hur ser verksamheten ut just nu på gården?

    – Den består av flera ben men ridterapin är den största delen just nu. Jag har ca 20 barn och ungdomar som kommer hit varje vecka. En del via BUP i Kungsbacka och en del privat. Jag har också ett samarbete med Kungsbacka kommun genom Frisk- och aktivitetsgrupperna. Barnen som kommer hit har olika typer av utmaningar, bland annat psykisk ohälsa och en problematisk skolfrånvaro.

    Hur märker du att hästarna gör skillnad för barnen?

    – Vårdnadshavare brukar märka en skillnad redan efter tre tillfällen. Det kan vara att barnen ler lite mer eller faktiskt orkar ta sig ut ur hemmet lite mer. Hästar har ett fantastiskt sätt att vara i nuet som vi människor mår bra av och som hjälper barnen med bland annat ökad självkänsla. Här har vi inga krav, vi utgår alltid ifrån vad barnet själv vill, och målet är bara att alla som kommer hit ska må bättre. Det kanske räcker med att bara borsta en häst eller krama den en stund.

    Hur gör hästarna skillnad för dig?

    – Aradis hon kom in i mitt liv efter min separation, det var inte meningen att jag skulle ha någon häst, men så åkte jag och provred henne hos en kompis och det klickade! Det var kärlek direkt, jag kände att hon skulle vara i mitt liv. Hon fick mig att succesivt komma tillbaka till livet och må bra i min utbrändhet. Hon är också grunden till att jag startade verksamheten.

    Text: Ebba Zettergren

  • ”Ikaros blev min räddning när livet föll isär”

    ”Ikaros blev min räddning när livet föll isär”

    När 15-åriga Liv kom ut som lesbisk startade en våg av hat och hot mot familjen. Tröst och styrka, och ork att kämpa vidare, hittade Liv hos hästen Ikaros. Liv berättar nu sin historia för Gilla Häst. En historia om hur man vänder mörker till ljus, hat till hopp – och om hur hästar gör skillnad när livet är som allra svårast. 

    Liv Wallenberg går i nian på en skola i Skurup och beskriver sig själv som en typisk hästtjej. Hon har alltid varit en djurmänniska och det har funnits ponnys runt omkring henne sedan hon var liten som hon har ridit på. 2016 började hon rida mer regelbundet på ridskola.

    – Jag har alltid tyckt att hästar är det coolaste som finns!

    För ett och ett halvt år sedan, när Liv gick i 8:an kom hon ut som lesbisk, och något som borde vara en helt normal situation förvandlades till en mardröm för Liv och hennes familj.

    Vad var det som hände?

    – Det blev en helt annan situation på skolan, med mobbning och trakasserier. Jag blev mordhotad, andra elever ringde på nätterna och hotade mig och min familj. De kom även förbi vårt hus och förstörde saker i trädgården, kastade smällare mot fönstren och skadade till och med vår hund.

    Hur reagerade du på trakasserierna?

    – Från början vågade jag inte säga emot, men sedan eskalerade mobbningen och jag var rädd varje dag när jag gick till skolan. Till slut berättade jag för mina föräldrar vad som pågick. De kontaktade då skolan och det blev en ordentlig diskussion med dem som trakasserade mig.

    Varför tror du att blev sådana reaktioner?

    – Det jag hörde från lärarna var att det både var ett stort grupptryck, man vill vara en del av det coola gänget och då ska man bete sig så här. Men det kommer också från vissa föräldrars människosyn, en homofobi som tyvärr följer med.

    Hur mådde du under den här tiden?

    – Jag stängde in mig på mitt rum och vägrade gå till skolan. Jag blev deprimerad och utvecklade ett självskadebeteende och min mamma gick också in i väggen. Ibland bara satt vi i soffan och grät och höll om varandra, rädda för vad mobbarna skulle hitta på, komma förbi huset eller hota oss på annat sätt.

    Liv Wallenberg i stallet med Ikaros.
    Foto: Jenny Leyman.

    Vad fick er att orka ta igenom detta?

    – Vi hade varandra och kämpade igenom det tillsammans. Jag tänkte också att den här skiten ska inte få vinna, att jag har lika stor rätt att vara här som dem. Mobbarna ska inte få bestämma över mig och mitt liv.

    På väggen ovanför sängen i Livs rum sitter en bild på Liv och hennes häst Ikaros.

    Berätta vad Ikaros har han betytt för dig?

    – Han har varit min axel som jag har kunnat gråta mot. När stormen var som värst var han min räddare i nöden. Hade jag haft en skitdag och åkte ut till stallet så blev jag stark av att bara ha honom där.

    Vad är det hos hästarna tror du som gör att man kan känna tröst och stöd?

    – De är lugna varelser och bara värmen från dem och doften från pälsen gör att man mår bra. Ikaros är mitt antidepp-piller, han ger mig så mycket glädje.

    Lyssna på hela intervjun med Liv i Gilla Häst-podden här!

  • Sophie Jahn:  ”Jag visste inte om jag skulle överleva”

    Sophie Jahn: ”Jag visste inte om jag skulle överleva”

    För Gilla Häst berättar Sophie Jahn om hur det var att växa upp i en extremt dysfunktionell familj, om en barndom kantad av fysisk och psykisk misshandel, om att ”våga fråga” och inte minst hur kärleken till hästarna räddade henne i de mörkaste stunderna. 

    Sophie Jahn är högaktuell med boken ”Pappas flicka på hästgården” där hon med egna ord berättar om den omtalade Hästgården – berättelsen som slog ner som en bomb genom P1 dokumentären med samma namn 2018.

    Den idylliska hästgården Eneby, strax utanför Stockholm, var en av Sveriges främsta ridanläggningar på 80- och 90-talet och drevs av Sophies pappa Jerry Jahn och hennes mamma. Här bedrevs ridskola, populära ridläger och uppfödning av hästar på en hög nivå. Men bakom den idylliska fasaden var det inte så perfekt som det verkade vara. I Dokumentären ”Hästgården” berättade flera av de tjejer som jobbat eller ridit på gården om att de blivit utsatta för maktmissbruk och sexuella övergrepp. Sophies pappa Jerry stod anklagad och blev senare också dömd till ett fängelsestraff. Efter avtjänat straff återvända han dock till gården och fortsatte att bedriva verksamheten.

    Dottern Sophie har nu skrivit en bok ”Pappas flicka på hästgården” om sina upplevelser av händelserna och beskriver en familjesituation som hon senare förstått varit mycket dysfunktionell där det pågick grova övergrepp och misshandel.

    Hur kom den här boken till?

    – Det startade med ett blogginlägg. Jag var frustrerad och arg och kände att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig. Så jag satte mig och skrev och skrev och skrev… Jag kände att jag behövde berätta min historia, men det var läskigt så klart och jag tänkte först ”Sophie, herregud vad har du gjort” men någonstans insåg jag också att jag kunde hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter.

    Inlägget väckte enorm uppmärksamhet både inom hästvärlden men också utanför. Och många hörde av sig för att ge pepp och stöd.

    Hur såg livet på gården ut? Det som verkade som en dröm?

    – Ja det var ju en idyllisk miljö för ett barn att växa upp i med hästar och andra djur överallt. Det fanns också en stor gemenskap med många människor runtomkring som kom och gick. Det var fantastiskt att växa upp så.

    Men bakom den idylliska fasaden pågick både psykisk och fysisk misshandel, en misär och en tortyr som Sophie beskriver som ett fängelse.

    Vad kunde det handla om för typ av misshandel?

    – Min pappa införde väldigt hårda bestraffningsmetoder som eskalerade med åren. Han blev mer och mer galen. Mina äldsta minnen är när han väcker mig och min syster mitt i natten och sätter ned oss i en frysbox för att avfrosta den eftersom han tyckte hemmet var stökigt. Vi bara grät och var rädda och frös om fötterna.

    Sophie berättar att de värsta minnena är de ”nattridningar” som han utsatte barnen för. De blev återigen väckta mitt i natten för att tvingas upp på unghästar som han fått för sig att han skulle ”göra häst av”. En väldigt brysk metod under inga som helst kontrollerade former som Sophie beskriver det.

    – Vi blev försökskaniner som fick sitta upp på de här livrädda hästarna som tagits direkt från lösdriften. Det var bara att hålla i sig för kung och fosterland för att inte flyga av. Mina ben skakade av rädsla. Jag visste inte om jag skulle överleva överhuvudtaget.

    Vad hade du velat att någon hade gjort för lilla Sophie så här i efterhand?

    – Jag önskar bara att jag hade blivit sedd och älskad. Eftersom jag inte blev sedd av min pappa på det sättet, fick jag min kärlek av hästarna i stället. Men jag hade önskat att någon vuxen hade pratat med mig. Jag hade behövt samtala och hitta någon som lyssnade på mina upplevelser. Att det fanns folk runtomkring mig hjälpte lite och gjorde situationen något tryggare men om det var någon som påtalade att pappa gjorde fel blev allting mycket värre. Han levde i total förnekelse.

    Sophie Jahn i Gilla Häst podden.
    Sophie Jahn intervjuas av Lisa och Malin i Gilla Häst-podden.

    Sophie menar att det tyvärr ligger lite i den svenska kulturen att man inte ska lägga sig i, en tystnadskultur som är potentiellt farlig och dessvärre fortfarande lever vidare även om mycket har blivit bättre. Hon påtalar vikten av att man har en rapporteringsskyldighet och ett socialt ansvar om ett barn far illa. Därför har Sophie nu också startat ett initiativ som heter #Vågafråga som handlar om att våga ställa de ”skamfyllda” frågorna om man ser att någon mår dåligt.

    – Det är viktigt att våga prata om och fråga om obekväma saker om man ser att någon har det svårt. Men det är också viktigt att våga stå kvar och bry sig om personen ifråga har vågat öppna sig så de inte känner sig så ensam med sina tankar.

    Sophie har än i dag inte orkat lyssna på hela dokumentärserien ”Hästgården” som nu också ska bli film.

    – Jag blev skyddad som liten från den sexuella biten av övergreppen och det blev för jobbigt att höra på helt enkelt, det gjorde jätteont i mig. Jag bearbetar så mycket redan och det jag har upplevt, så det blev helt enkelt för mycket att ta in.

    Har du förlåtit din pappa för det han gjorde idag?

    – Jag har förlåtit min pappa för att kunna gå vidare och få ro med mig själv och se det positiva med vem jag är idag. Därmed vill jag inte på något sätt förringa de hemskheter han har utsatt andra människor för och som jag vet många fortfarande mår dåligt över än idag.

    Många undrar över hur övergreppen kunde pågå så länge utan att någon reagerade?

    – Vi hästtjejer är så dragna till hästarna så vi sätter vårt eget mående helt åt sidan. Jerry använde hästarna som muta för att kunna utöva sitt maktmissbruk.

    Hur gjorde hästarna skillnad för dig?

    – Hästarna har varit min räddning. Jag blir väldig emotionell och tänker tillbaka på när hästarna har funnits där för mig när jag mådde dåligt. De har varit min bästa vän, min familj och någon att ”prata” med genom ett ordlöst språk. Bara sitta i en box och känna energin runt en häst har gjort mig lugn. Att bygga ett starkt band med ett så stort djur gör en motståndskraftig. Även i de stunder då Jerry kunde vara väldigt elak så kände jag att hästen och jag blev ett team.

    Hela intervjun med Sophie kan du hitta på Gilla häst-podden här.

  • 10 hälsofördelar med att rida

    10 hälsofördelar med att rida

    Alla ryttare känner nog till att ridningen ger en lång rad hälsovinster. Förutom de mest uppenbara som bättre styrka och kondition finns det en lång rad fördelar kopplat till både kropp och knopp. Här är 10 goda anledningar till varför du ska börja rida!

    1. Bättre balans och koordination. För varje steg hästen tar måste en ryttare göra små justeringar för att sitta kvar i sadeln. Man måste även koordinera användningen av hjälper för att förmedla rätt signaler till hästen.
    2. Ökad core- och benstyrka. Att sitta på en häst som rör sig kräver, förutom balans och koordination, aktivering av flera muskelgrupper. Det vet alla som rider för första gången eller har gjort ett uppehåll – det ömmar i muskler du inte visste att du hade!
    3. Bättre hållning. En korrekt hållning och neutral ryggrad är viktigt i all ridsport och hjälper till att hålla en korrekt placering i sadeln. Ridning kan bidra till att göra dig mer medveten om hur du kan korrigera din hållning, både på och utanför hästen.
    4. Bättre reflexer. Hästar kan ibland vara oförutsägbara och du måste alltid vara på alerten och reagera blixtsnabbt. På en bråkdel av en sekund måste du reagera instinktivt om hästen överraskar dig.
    5. Sänker stressnivåerna. När du sitter i sadeln måste du vara helt fokuserad på att vara här och nu. En positiv bieffekt av detta är att du kopplar bort stress och oro på ett naturligt sätt.
    6. Lär dig mindfulness. Att ta sig ur negativa tankespiraler, bort från stresskällor och oro och rida ut i naturen i frisk luft gör underverk för sinnet.
    7. Lär dig övervinna rädslor. Oavsett om du är rädd för hästar eller om du har varit med om en olycka och blivit avkastad, kommer du behöva konfrontera rädslan och lära dig att övervinna den. Att kliva ut ur din komfortzon kan vara skrämmande, men det hjälper dig att utvecklas och bygga självförtroende.
    8. Förbättrad problemlösningsförmåga. I stallet kommer du att möta utmaningar på kontinuerlig basis som gör att du behöver tänka till och komma på nya lösningar. Det som fungerade för andra kanske inte alltid fungerar för dig och därför tenderar ryttare att bygga upp förmågan att lista ut saker.
    9. Bidrar till lyckokänslor. Forskning visar på att ridning ökar nivåerna av det humörhöjande hormonet serotonin mer än andra typer av träning. Dels för att du både är fysiskt aktiv men också för att du gör något du tycker om vilket hjälper dig att koppla bort negativa tankar.
    10. Lär dig bygga starka relationer. Det är en alldeles speciell känsla att få kontakt med ett djur som du inte kan kommunicera verbalt med. Att bygga en relation med en häst tar tid, precis som det gör med människor. Men med ömsesidig tillit och respekt kommer ett starkt band att utvecklas som bidra till din totala lycka.

    Källa: horselearner.com

  • ”Linus är det bästa som finns”

    ”Linus är det bästa som finns”

    Helena, 43, kämpar mot cancer men bara tre dagar efter avslutad cellgiftsbehandling satt hon i sadeln och tävlade KM i dressyr. En stor anledning till att hon mår bra är hästen och bästa kompisen Linus. ”Linus är det bästa som finns!” säger hon.

    Helena Seth Maturana är 43 år och i somras upptäckte hon efter en tid av diffus smärta, att hon hade en allvarlig form av äggstockscancer. Trots det tuffa beskedet har Helena kämpat på både genom operation och cellgiftsbehandling. Och efter operationen var det ingen tvekan om att hon ville upp i sadeln igen på sin älskade häst Linus.

    – Jag hade ridförbud i sex veckor, men jag var i stallet varje dag och pysslade om Linus ändå, berättar Helena.

    Linus och Helena vill tävla paradressyr.
    Helena och Linus red stadigt runt LB:3 i klubbmästerskapen på Stäket.

    När ridförbudet var över kunde hon äntligen börja rida så smått igen i helgen, och bara tre dagar efter en avslutad omgång med cellgiftsbehandling red Helena KM i dressyr. Hela ritten gick bra och Helena höll ihop Linus i fin form och landade på nästan 60 procent.

    – Det kändes jättebra att kunna tävla igen, säger Helena.

    Linus, eller No Limit som han kallas till tävling, är en korsning fullblod/svenskt halvblod född 2007 och Helena har haft honom i fem år, men innan dess har hon haft flera andra stora hästar och ponnys och hon har ridit så länge hon kan minnas. För några år sedan deltog hon SM i paradressyr med sin tidigare häst Lizz. Att får rida och vara i stallet har alltid varit en viktig del i Helenas liv för att må bra i sin autism.

    – När jag rider blir jag lugn och jag mår väldigt bra av att vara med hästarna, berättar Helena.

    Det kan ibland vara jobbigt för Helena i stökiga miljöer och för mycket folk runtomkring. Linus står i ett mindre stall där Helena kan finna ett lugn att pyssla i sin egen takt. Till vardags jobbar hon på gården i Stäket utanför Stockholm och hjälper till med hästarna men just nu är hon sjukskriven. Hon mår efter omständigheterna ändå bra men känner sig kanske lite tröttare än vanligt.

    Vad är det bästa med Linus?

    – Han är väldigt snäll och gullig och jag blir glad av honom. Han är det bästa som finns! Men om han var en människa skulle han nog vara som Emil eftersom han är bra på att göra hyss, skrattar Helena.

    I framtiden hoppas hon att kunna fortsätta tävla dressyr med Linus och målet är att kunna starta SM i paradressyr igen. Hon tycker att fler ska börja med hästar och rida för att kunna må bra.

    – Jag mår som bäst när jag rider i skogen eller på dressyrbanan. Det bästa är när man får ha hela ridhuset för sig själv!

  • Ny studie – hästar kan hjälpa vid psykotiska tillstånd

    Ny studie – hästar kan hjälpa vid psykotiska tillstånd

    En studie har visat att hästar kan hjälpa personer med psykotiska tillstånd att må bättre.

    Att hästunderstödda insatser är hälsofrämjande för oss människor har vi god kännedom om redan. Förutom att det ökar vårt välbefinnande kan det också leda till en förbättrad självbild, och hjälpa oss med sociala interaktioner. Nu kommer en studie som visar att det finns goda effekter med att använda metoden EAI- Equine Assisted Group intervention, det vill säga Hästunderstödd terapi i grupp, för personer som lider av psykotiska tillstånd.

    Resultaten visade på hur hästen förenade gruppen och förbättrade personlig mognad både på gruppnivå och på personlig nivå. Samspelet mellan hästen och deltagarna hjälpte dem att bli medvetna om och reflektera över beteenden hos sig själva och andra.

    Med sin storlek och lugnande sätt att vara, framkallar hästen en helande kraft bland deltagarna. Genom sitt tydliga kroppsspråk och kommunikation underlättade hästen personlig mognad och utveckling bland deltagarna som inte skulle ha inträffat utan hästens närvaro.

    Slutsatsen av studien visar att det behövs en större medvetenhet om fördelarna med att involvera hästar i denna typ av insatser.

  • ”Hästarna ger mig en anledning att kliva upp varje dag”

    ”Hästarna ger mig en anledning att kliva upp varje dag”

    I somras uppmanade vi våra följare att tipsa om goda ambassadörer som gör insatser för barn och ungdomar tillsammans med hästar. Många röster föll på Jeanette Kobilsek som driver gården Stallyckan i Mark. Hit kommer barn, unga och vuxna med funktionsvariationer för att få uppleva häst på ett lustfyllt men också målinriktat sätt.

    Eniga röster beskriver Jeanette Kobilsek som en riktig eldsjäl. I tio år har bedrivit verksamheten Stallyckan och varje dag kommer elever med olika funktionsvariationer hit för att träna på fysiska förmågor såväl som sociala. Målen kan vara att stärka självkänslan eller öka initiativförmågan.

    Du har blivit framröstad som en god Gilla Häst-ambassadör, vad kul!

    – Ja det känns jätteroligt, tack!

    Boom från Life after racing.
    Nytillskottet Boom har kommit till Stallyckan via stiftelsen Life After Racing och trivs som fisken i vattnet!

    Hur kommer eleverna till er?

    – Det är lite olika vägar men många som kommer till oss har haft en lång frånvaro från skolan eller utmaningar på andra sätt. Det är viktigt för oss att möta varje individ och se vilka behov som finns och därefter bedöma vilka som kan bli hjälpta. Vi vill ju såklart hjälpa fler, men samtidigt är det viktigt att behålla den familjära känslan här på gården, så det är en balansgång.

    Vad har ni för djur på gården?

    – Utöver många andra djur har vi har fem hästar i dagsläget. I våras kom vårt nytillskott, Boom, en ung travare via stiftelsen Life After Racing. Jag hade aldrig tänkt tanken att ta en travare men det har funkat jättebra! Han ska förstås utbildas för att fungera i verksamheten men i dagsläget är han den häst som blir mest borstad och bortskämd med godis av alla!

    Hur gör hästarna skillnad för dina elever?

    – De skapar ett speciellt band till de som kommer hit. Hästen kan man alltid prata med och få tröst, vad man än behöver, de dömer dig inte. De skapar också unika samtalstillfällen och gör det lättare för vissa barn med funktionsvariationer att förstå känslor och reaktioner. När man står bredvid en häst och pratar går vi genom hästens känslor som de här barnen lättare kan ta till sig. Hur hästarna reagerar på våra beteenden kan man översätta till mänskliga relationer. Vi måste lyssna på varandra för att annars blir det konsekvenser.

    Stallglädje.
    Sann glädje på Stallyckan.

    Hur gör hästarna skillnad för dig?

    – Hästarna har alltid varit mitt fritidsintresse. Men för åtta år sedan blev jag väldigt sjuk i en autoimmun sjukdom. Hästarna har hjälpt mig att komma i gång igen. De ger mig en anledning att kliva upp varje dag annars hade jag nog bara suttit i soffan. Men det är också fantastiskt att se hur positivt hästarna påverkar de barn ungdomar som kommer hit till gården och hur bra de mår av det. Stallet är ett ställe där de kan få vara sig själva fullt ut.

    Vad är de största utmaningarna med att bedriva den här typen av verksamhet?

    – Det är såklart inte alltid en dans på rosor. Det är höga krav från tillsynsmyndigheter, vilket är bra, men det blir väldigt mycket administrativt jobb att få till tillstånd och sådant. Den enskilde företagaren måste göra allt. Alla som bedriver utbildningsverksamhet inom dessa områden måste vara ärliga och tydliga med de svårigheter som kan uppstå. Det är också en utmaning att få till långsiktiga avtal med kommuner och regioner vilket också gör att det blir svårt att anställa personal. Det krävs mer pengar helt enkelt för att få till långsiktiga samarbeten.

    Text: Ebba Zettergren Foto: Privata

  • Gonzalo Ortiz: ”I stallet blir du ett med hästen”

    Gonzalo Ortiz: ”I stallet blir du ett med hästen”

    Gonzalo Ortiz kom till Sverige från Argentina 2003 för att jobba med hästpolo och blev kvar. Idag jobbar han som veterinär i egen firma. Han är mer eller mindre uppvuxen i sadeln och för Gilla Häst berättar han hur hästarna har påverkat hans liv och hur han vill inspirera fler killar till att börja med hästsport.

    Hur började du med hästar?

    – Jag är uppvuxen på en gård i Argentina och min pappa hade hästar och spelade polo. Jag fick min första häst när jag var fyra år och lärde mig rida genom att hjälpa till på gården med att hämta kor som riktiga gauchos. Pappa lärde mig också att spela polo och hästarna har alltid funnits med i mitt liv sedan dess på olika sätt. På sommaren red jag ner till floden intill gården och badade med mina kompisar eller så red vi till byn mitt i natten och gick på disco!

     Vad betyder hästarna för dig och hur påverkar de ditt liv?

    – Jag har alltid gillat djur och särskilt hästar och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Jag visste tidigt att jag ville jobba som veterinär och utbildade mig till det i Argentina. Hästarna förde mig också till Sverige genom polon. Hästar för mig betyder frihet och lugn men också respekt. Man måste alltid läsa av dem för att vinna deras förtroende och kunna hantera dem. Hästen känner av dig och dina känslor. Är du lugn så blir hästen lugn, det var något jag lärde mig redan som liten och jag tror det är därför också som jag gillar att jobba med ”knepiga” hästar, jag ser det som en utmaning. Man behöver förstå deras bakgrund och historik, vad har de varit med om i sitt liv som gör att de beter sig på det ena eller andra sättet. Hela mitt liv har kretsat kring hästarna och det har alltid varit min dröm.

     Hur tycker du att vi ska få fler killar att fatta galoppen med hästar och hitta till stallen?

    – Det skiljer sig lite mellan Sverige och Argentina, i Argentina är det en del av kulturen och fler killar som rider. Så jag tror att det handlar om kultur och tradition som kan vara svår att förändra. Men om man öppnar ögonen till omvärlden och visar andra förebilder och kulturer så tror jag att det är möjligt. Det är viktigt att visa att stallet är öppet för alla och att ingen diskrimineras. Sedan finns det många bra ryttare och förebilder som man behöver lyfta fram mer för att få upp ett intresse hos killar. Jag tycker också att det är bra att prova på så mycket som möjligt, det finns ju så många olika discipliner inom hästsporten, allt från adrenalinfyllda sporter till mer lugn och ro, och se vad som passar en själv. I stallet blir du blir ett med hästen och tänker inte på några andra saker samtidigt, det tror jag är bra för alla.

  • Moa fick hjälp med sin ätstörning tack vare hästarna

    Moa fick hjälp med sin ätstörning tack vare hästarna

    Moa har sedan 13 års ålder slussats runt mellan psykiatrins olika behandlingsenheter för att få bukt med ätstörningar och svår ångest. I 10 år har hon genomgått allt ifrån dagvård, samtalsgrupper och KBT till elchocksbehandlingar. Nu berättar hon om sin svåra resa och hur det vände när hon fick komma till Humlamaden Grön rehab och läka tillsammans med hästarna. Efter två års behandling har hon fått tillbaka tro, hopp och livslust.

    Moa, 23 år, är uppvuxen i Stockholm med sina föräldrar och tvillingbror och har alltid varit en högpresterande tjej och haft lätt för sig i skolan. Hästintresset har funnits sedan tidig ålder och hon har delat det med sin mamma. När hon skulle börja gymnasiet var det ett självklart val att söka till naturvetenskapliga programmet med hästinriktning på Flyinge.

    – Jag var egentligen lite för ung för att flytta hemifrån men tänkte vad det värsta som kan hända? I så fall får jag väl flytta hem igen, säger Moa.

    Skolgången blev inte lätt för Moa eftersom hon redan som 13 åring hade drabbats av en ätstörning och svår ångest. På högstadiet fick hon hjälp med olika former av vård så att hon kunde äta och gå upp i vikt. Att komma in på Flyinge var så pass motiverande att hon kämpade med att äta eftersom ridningen hotades med att försvinna annars.

    – Det är en sådan konstig sjukdom, man vill ju inte ha hjälp så det blir väldigt bråkigt. Det är omöjligt att förstå för dem som inte varit där och många tänker säkert ”Vadå, det är väl bara att äta?” Men det är inte så enkelt.

    Hon började få problem att klara av gymnasiet och det blev flera vändor med inläggningar och dagvård. Ofta med resultatet att hon för snabbt blev utslussad så ångesten kom tillbaka direkt. Att missa så mycket av studierna ökade hennes känsla av misslyckande och ångesten tilltog. Hon ville verkligen komma tillbaka till studierna men förmådde inte.

    När hon var på sluttampen av sin behandling hos psykiatrin i Lund blev hon föreslagen om att få komma till Humlamaden Grön Rehab. Först var hon skeptisk eftersom behandlingstiden på 24 veckor kändes så lång och tankar på att aldrig bli klar med studierna hängde över henne. Men så åkte hon på besök tillsammans med en behandlare och då föll allt på plats.

    – Första gången jag träffade Liselotte satt terapihunden Alice med och hon la en tass i mitt knä, det var sådan trygghet när de berättade om vad de hade att erbjuda och jag berättade vad jag behöver. Behandlingsmiljön på Humlamaden är så annorlunda jämfört med vården, det är natur, djur, fågelkvitter och hängmattor. På sjukhus förstärks ofta sjukdomskänslan istället, berättar Moa.

    I den ”vanliga” vården blir man även påmind hela tiden om hur mycket man kostar samhället särskilt inom ätstörningsvården. Man måste vara 100% motiverad och hålla alla mål och man får inte ”hålla uppe” en plats om man inte är tillräckligt motiverad. Vilket ofta leder till en ökad skuldbeläggning av patienten.

    Hur började behandlingen för dig?

    – Jag kom hit fem förmiddagar i veckan och vi var åtta stycken i en grupp. Det var extremt kravlöst och vi behövde varken prata eller vara sociala. Det räckte att bara vara här.

    Moa var 21 år när hon kom till Humlamaden och hon har gått programmet på två faser om 12 veckor vardera.

    – Första fasen är väldigt lugn. Det handlar bara om att landa och aktivera ”lugn och ro” systemet vilket kändes väldigt konstigt för mig som är van att rida aktivt och fixa med hästarna. Vi fick inte göra någonting runtomkring, någon skötte om allt. Men jag förstår ju nu såhär i efterhand varför, säger Moa.

    I fas två går man över till att klara fler uppgifter men hela tiden i en lugn takt så det inte blir några bakslag och långa pauser mellan aktiviteterna.

    När kände du att det började vända?

    – När jag pratade med min bror om att hitta en bostad så småningom kände jag för första gången att ”Jag vill bli gammal”. Innan jag kom till Humlamaden ville jag inte det. I psykiatrin har man så bråttom tillbaka ut i livet om så fort man inte behöver konstant vård, men det blir väldigt kortsiktigt. Jag har börjat plugga så många gånger men det har varit alldeles för tidigt så det har slutat med inläggning varenda gång, säger Moa.

    Idag mår Moa bra. Bättre än hon trodde att hon någonsin skulle må. Det är klart att det finns bättre och sämre dagar och gamla tankar ligger kvar och spökar. Nu har hon dessutom börjat jobba på Humlamaden som ett led i fas 3 och får ta hand om hästarna, något som gjort henne mycket gott. Att känna att hon klarar av att stå på egna ben. Och även att kunna hjälpa andra patienter som är i samma sits som hon var en gång stärker henne.

    – Det är otroligt häftigt att se alla som kommer hit som börjar må bättre.

    Lyssna på hela intervjun med Moa på Gilla Häst-podden:
    Här hittar du avsnittet i Gilla Häst-podden