Här har vi samlat några av de avsnitt av Gilla Häst-podden som lämpar sig för dig som vill förkovra dig i hästen som hälsofrämjande resurs. Podden leds av Lisa Thorngren och Malin Andersson, som även är de som har sammanställt listan.
Kan vi mäta hästarnas effekt på människans välmående? Och hur i så fall? Och vad finns det för forskning inom området? Gilla Häst har träffat Henrika Jormfeldt, professor på högskolan i Halmstad, som forskat på hästunderstödda insatser.
Att hästar gör skillnad och kan påverka oss människor på mängder av positiva sätt – både fysiskt och psykiskt, det vet vi sedan tidigare. Men hur kan effekterna mätas? Eller kan de ens mätas? Och vad finns det för forskning och beprövad erfarenhet att luta sig mot? Det är ofta här åsikter går isär och diskussionerna stannar av med viktiga beslutsfattare.
– Jag kallas för ”Heffa” i alla sammanhang, efter Heffaklumpen, och är en enkel lantistjej från början. Jag fick min första häst när jag var sju år, en shettis som hette Pelle, men i skolan blev jag retad för att jag luktade häst men jag kämpade mig igenom skoltiden trots det. Jag började mitt arbetsliv som vårdbiträde inom omsorgen, sedan som mentalskötare och specialistsköterska inom psykiatrin innan jag började forska på halvtid. 2007 disputerade jag vid Lund och idag är jag professor på högskolan i Halmstad.
Vad är det du har forskat på?
– Jag är ju fortfarande i början i min forskning, det är en lång startsträcka, men jag har ägnat mycket tid åt att forska på kopplingen mellan hästar och hur de kan hjälpa vid psykisk ohälsa, i synnerhet schizofreni. Det vi har sett i de studierna på gruppnivå är att hästarna erbjuder ett annat fokus. Intresset för att ta hand om hästen överskuggar sjukdomstänket och diagnosen.
Hur har din forskning sett ut?
– De flesta studier är kvalitativa och syftar till att undersöka upplevelsen för patienten. Det efterfrågas mycket forskning kring de här frågorna för att få gehör hos beslutsfattare att våga satsa på hästunderstödd terapi. Tyvärr är det så få som får möjlighet till den här typen av terapi och då är det också svårt att göra några större studier på resultatet. Men att det inte finns den typen av evidens betyder inte att det inte hjälper. Många studier visar ändå på att det hjälper, både på gruppnivå och individnivå.
Hur tycker du att hästen ska kunna få större betydelse i vården?
– Genom större kunskap hos beslutsfattare. Men det är också mycket arbete med hästar och det kostar mycket pengar, därför blir tröskeln ibland för hög för att våga satsa på. Men ett psykiskt lidande är också en stor kostnad för samhället så det gäller att väga in nyttan med kostnaden på lång sikt.
Vad är det med hästen som är så välgörande?
– Vi gjorde en studie på en grupp personer som visade att de blev väldigt motiverade av hästen. Hästen fungerar jättebra som motivator för den här gruppen av människor som varit väldigt stillasittande hemma på grund av psykisk ohälsa. En promenad i sig kanske inte är så motiverande för dem, men när det är en promenad tillsammans med en häst får den en helt annan mening och ett syfte.
Henrika menar också att hästarna fungerar väldigt bra som antistressmedicin i vårt moderna samhälle där allt ska gå fort och effektivt och är väldigt prestationsinriktat.
– Hästarna är ju långsamma till sin natur och är väldigt mycket här och nu. Deras sätt att uttrycka sig är försiktigt. När man möter en häst för första gånger sker mötet i det tysta och är man inte uppmärksam så uppfattar man det inte alls. Det sättet att vara alldeles i nuet är vi inte så duktiga på längre. Det gäller att stanna upp och känna efter men det är inte alltid så lätt som det låter.
När 15-åriga Liv kom ut som lesbisk startade en våg av hat och hot mot familjen. Tröst och styrka, och ork att kämpa vidare, hittade Liv hos hästen Ikaros. Liv berättar nu sin historia för Gilla Häst. En historia om hur man vänder mörker till ljus, hat till hopp – och om hur hästar gör skillnad när livet är som allra svårast.
Liv Wallenberg går i nian på en skola i Skurup och beskriver sig själv som en typisk hästtjej. Hon har alltid varit en djurmänniska och det har funnits ponnys runt omkring henne sedan hon var liten som hon har ridit på. 2016 började hon rida mer regelbundet på ridskola.
– Jag har alltid tyckt att hästar är det coolaste som finns!
För ett och ett halvt år sedan, när Liv gick i 8:an kom hon ut som lesbisk, och något som borde vara en helt normal situation förvandlades till en mardröm för Liv och hennes familj.
Vad var det som hände?
– Det blev en helt annan situation på skolan, med mobbning och trakasserier. Jag blev mordhotad, andra elever ringde på nätterna och hotade mig och min familj. De kom även förbi vårt hus och förstörde saker i trädgården, kastade smällare mot fönstren och skadade till och med vår hund.
Hur reagerade du på trakasserierna?
– Från början vågade jag inte säga emot, men sedan eskalerade mobbningen och jag var rädd varje dag när jag gick till skolan. Till slut berättade jag för mina föräldrar vad som pågick. De kontaktade då skolan och det blev en ordentlig diskussion med dem som trakasserade mig.
Varför tror du att blev sådana reaktioner?
– Det jag hörde från lärarna var att det både var ett stort grupptryck, man vill vara en del av det coola gänget och då ska man bete sig så här. Men det kommer också från vissa föräldrars människosyn, en homofobi som tyvärr följer med.
Hur mådde du under den här tiden?
– Jag stängde in mig på mitt rum och vägrade gå till skolan. Jag blev deprimerad och utvecklade ett självskadebeteende och min mamma gick också in i väggen. Ibland bara satt vi i soffan och grät och höll om varandra, rädda för vad mobbarna skulle hitta på, komma förbi huset eller hota oss på annat sätt.
Foto: Jenny Leyman.
Vad fick er att orka ta igenom detta?
– Vi hade varandra och kämpade igenom det tillsammans. Jag tänkte också att den här skiten ska inte få vinna, att jag har lika stor rätt att vara här som dem. Mobbarna ska inte få bestämma över mig och mitt liv.
På väggen ovanför sängen i Livs rum sitter en bild på Liv och hennes häst Ikaros.
Berätta vad Ikaros har han betytt för dig?
– Han har varit min axel som jag har kunnat gråta mot. När stormen var som värst var han min räddare i nöden. Hade jag haft en skitdag och åkte ut till stallet så blev jag stark av att bara ha honom där.
Vad är det hos hästarna tror du som gör att man kan känna tröst och stöd?
– De är lugna varelser och bara värmen från dem och doften från pälsen gör att man mår bra. Ikaros är mitt antidepp-piller, han ger mig så mycket glädje.
För Gilla Häst berättar Sophie Jahn om hur det var att växa upp i en extremt dysfunktionell familj, om en barndom kantad av fysisk och psykisk misshandel, om att ”våga fråga” och inte minst hur kärleken till hästarna räddade henne i de mörkaste stunderna.
Sophie Jahn är högaktuell med boken ”Pappas flicka på hästgården” där hon med egna ord berättar om den omtalade Hästgården – berättelsen som slog ner som en bomb genom P1 dokumentären med samma namn 2018.
Den idylliska hästgården Eneby, strax utanför Stockholm, var en av Sveriges främsta ridanläggningar på 80- och 90-talet och drevs av Sophies pappa Jerry Jahn och hennes mamma. Här bedrevs ridskola, populära ridläger och uppfödning av hästar på en hög nivå. Men bakom den idylliska fasaden var det inte så perfekt som det verkade vara. I Dokumentären ”Hästgården” berättade flera av de tjejer som jobbat eller ridit på gården om att de blivit utsatta för maktmissbruk och sexuella övergrepp. Sophies pappa Jerry stod anklagad och blev senare också dömd till ett fängelsestraff. Efter avtjänat straff återvända han dock till gården och fortsatte att bedriva verksamheten.
Dottern Sophie har nu skrivit en bok ”Pappas flicka på hästgården” om sina upplevelser av händelserna och beskriver en familjesituation som hon senare förstått varit mycket dysfunktionell där det pågick grova övergrepp och misshandel.
Hur kom den här boken till?
– Det startade med ett blogginlägg. Jag var frustrerad och arg och kände att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig. Så jag satte mig och skrev och skrev och skrev… Jag kände att jag behövde berätta min historia, men det var läskigt så klart och jag tänkte först ”Sophie, herregud vad har du gjort” men någonstans insåg jag också att jag kunde hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter.
Inlägget väckte enorm uppmärksamhet både inom hästvärlden men också utanför. Och många hörde av sig för att ge pepp och stöd.
Hur såg livet på gården ut? Det som verkade som en dröm?
– Ja det var ju en idyllisk miljö för ett barn att växa upp i med hästar och andra djur överallt. Det fanns också en stor gemenskap med många människor runtomkring som kom och gick. Det var fantastiskt att växa upp så.
Men bakom den idylliska fasaden pågick både psykisk och fysisk misshandel, en misär och en tortyr som Sophie beskriver som ett fängelse.
Vad kunde det handla om för typ av misshandel?
– Min pappa införde väldigt hårda bestraffningsmetoder som eskalerade med åren. Han blev mer och mer galen. Mina äldsta minnen är när han väcker mig och min syster mitt i natten och sätter ned oss i en frysbox för att avfrosta den eftersom han tyckte hemmet var stökigt. Vi bara grät och var rädda och frös om fötterna.
Sophie berättar att de värsta minnena är de ”nattridningar” som han utsatte barnen för. De blev återigen väckta mitt i natten för att tvingas upp på unghästar som han fått för sig att han skulle ”göra häst av”. En väldigt brysk metod under inga som helst kontrollerade former som Sophie beskriver det.
– Vi blev försökskaniner som fick sitta upp på de här livrädda hästarna som tagits direkt från lösdriften. Det var bara att hålla i sig för kung och fosterland för att inte flyga av. Mina ben skakade av rädsla. Jag visste inte om jag skulle överleva överhuvudtaget.
Vad hade du velat att någon hade gjort för lilla Sophie så här i efterhand?
– Jag önskar bara att jag hade blivit sedd och älskad. Eftersom jag inte blev sedd av min pappa på det sättet, fick jag min kärlek av hästarna i stället. Men jag hade önskat att någon vuxen hade pratat med mig. Jag hade behövt samtala och hitta någon som lyssnade på mina upplevelser. Att det fanns folk runtomkring mig hjälpte lite och gjorde situationen något tryggare men om det var någon som påtalade att pappa gjorde fel blev allting mycket värre. Han levde i total förnekelse.
Sophie Jahn intervjuas av Lisa och Malin i Gilla Häst-podden.
Sophie menar att det tyvärr ligger lite i den svenska kulturen att man inte ska lägga sig i, en tystnadskultur som är potentiellt farlig och dessvärre fortfarande lever vidare även om mycket har blivit bättre. Hon påtalar vikten av att man har en rapporteringsskyldighet och ett socialt ansvar om ett barn far illa. Därför har Sophie nu också startat ett initiativ som heter #Vågafråga som handlar om att våga ställa de ”skamfyllda” frågorna om man ser att någon mår dåligt.
– Det är viktigt att våga prata om och fråga om obekväma saker om man ser att någon har det svårt. Men det är också viktigt att våga stå kvar och bry sig om personen ifråga har vågat öppna sig så de inte känner sig så ensam med sina tankar.
Sophie har än i dag inte orkat lyssna på hela dokumentärserien ”Hästgården” som nu också ska bli film.
– Jag blev skyddad som liten från den sexuella biten av övergreppen och det blev för jobbigt att höra på helt enkelt, det gjorde jätteont i mig. Jag bearbetar så mycket redan och det jag har upplevt, så det blev helt enkelt för mycket att ta in.
Har du förlåtit din pappa för det han gjorde idag?
– Jag har förlåtit min pappa för att kunna gå vidare och få ro med mig själv och se det positiva med vem jag är idag. Därmed vill jag inte på något sätt förringa de hemskheter han har utsatt andra människor för och som jag vet många fortfarande mår dåligt över än idag.
Många undrar över hur övergreppen kunde pågå så länge utan att någon reagerade?
– Vi hästtjejer är så dragna till hästarna så vi sätter vårt eget mående helt åt sidan. Jerry använde hästarna som muta för att kunna utöva sitt maktmissbruk.
Hur gjorde hästarna skillnad för dig?
– Hästarna har varit min räddning. Jag blir väldig emotionell och tänker tillbaka på när hästarna har funnits där för mig när jag mådde dåligt. De har varit min bästa vän, min familj och någon att ”prata” med genom ett ordlöst språk. Bara sitta i en box och känna energin runt en häst har gjort mig lugn. Att bygga ett starkt band med ett så stort djur gör en motståndskraftig. Även i de stunder då Jerry kunde vara väldigt elak så kände jag att hästen och jag blev ett team.
Moa har sedan 13 års ålder slussats runt mellan psykiatrins olika behandlingsenheter för att få bukt med ätstörningar och svår ångest. I 10 år har hon genomgått allt ifrån dagvård, samtalsgrupper och KBT till elchocksbehandlingar. Nu berättar hon om sin svåra resa och hur det vände när hon fick komma till Humlamaden Grön rehab och läka tillsammans med hästarna. Efter två års behandling har hon fått tillbaka tro, hopp och livslust.
Moa, 23 år, är uppvuxen i Stockholm med sina föräldrar och tvillingbror och har alltid varit en högpresterande tjej och haft lätt för sig i skolan. Hästintresset har funnits sedan tidig ålder och hon har delat det med sin mamma. När hon skulle börja gymnasiet var det ett självklart val att söka till naturvetenskapliga programmet med hästinriktning på Flyinge.
– Jag var egentligen lite för ung för att flytta hemifrån men tänkte vad det värsta som kan hända? I så fall får jag väl flytta hem igen, säger Moa.
Skolgången blev inte lätt för Moa eftersom hon redan som 13 åring hade drabbats av en ätstörning och svår ångest. På högstadiet fick hon hjälp med olika former av vård så att hon kunde äta och gå upp i vikt. Att komma in på Flyinge var så pass motiverande att hon kämpade med att äta eftersom ridningen hotades med att försvinna annars.
– Det är en sådan konstig sjukdom, man vill ju inte ha hjälp så det blir väldigt bråkigt. Det är omöjligt att förstå för dem som inte varit där och många tänker säkert ”Vadå, det är väl bara att äta?” Men det är inte så enkelt.
Hon började få problem att klara av gymnasiet och det blev flera vändor med inläggningar och dagvård. Ofta med resultatet att hon för snabbt blev utslussad så ångesten kom tillbaka direkt. Att missa så mycket av studierna ökade hennes känsla av misslyckande och ångesten tilltog. Hon ville verkligen komma tillbaka till studierna men förmådde inte.
När hon var på sluttampen av sin behandling hos psykiatrin i Lund blev hon föreslagen om att få komma till Humlamaden Grön Rehab. Först var hon skeptisk eftersom behandlingstiden på 24 veckor kändes så lång och tankar på att aldrig bli klar med studierna hängde över henne. Men så åkte hon på besök tillsammans med en behandlare och då föll allt på plats.
– Första gången jag träffade Liselotte satt terapihunden Alice med och hon la en tass i mitt knä, det var sådan trygghet när de berättade om vad de hade att erbjuda och jag berättade vad jag behöver. Behandlingsmiljön på Humlamaden är så annorlunda jämfört med vården, det är natur, djur, fågelkvitter och hängmattor. På sjukhus förstärks ofta sjukdomskänslan istället, berättar Moa.
I den ”vanliga” vården blir man även påmind hela tiden om hur mycket man kostar samhället särskilt inom ätstörningsvården. Man måste vara 100% motiverad och hålla alla mål och man får inte ”hålla uppe” en plats om man inte är tillräckligt motiverad. Vilket ofta leder till en ökad skuldbeläggning av patienten.
Hur började behandlingen för dig?
– Jag kom hit fem förmiddagar i veckan och vi var åtta stycken i en grupp. Det var extremt kravlöst och vi behövde varken prata eller vara sociala. Det räckte att bara vara här.
Moa var 21 år när hon kom till Humlamaden och hon har gått programmet på två faser om 12 veckor vardera.
– Första fasen är väldigt lugn. Det handlar bara om att landa och aktivera ”lugn och ro” systemet vilket kändes väldigt konstigt för mig som är van att rida aktivt och fixa med hästarna. Vi fick inte göra någonting runtomkring, någon skötte om allt. Men jag förstår ju nu såhär i efterhand varför, säger Moa.
I fas två går man över till att klara fler uppgifter men hela tiden i en lugn takt så det inte blir några bakslag och långa pauser mellan aktiviteterna.
När kände du att det började vända?
– När jag pratade med min bror om att hitta en bostad så småningom kände jag för första gången att ”Jag vill bli gammal”. Innan jag kom till Humlamaden ville jag inte det. I psykiatrin har man så bråttom tillbaka ut i livet om så fort man inte behöver konstant vård, men det blir väldigt kortsiktigt. Jag har börjat plugga så många gånger men det har varit alldeles för tidigt så det har slutat med inläggning varenda gång, säger Moa.
Idag mår Moa bra. Bättre än hon trodde att hon någonsin skulle må. Det är klart att det finns bättre och sämre dagar och gamla tankar ligger kvar och spökar. Nu har hon dessutom börjat jobba på Humlamaden som ett led i fas 3 och får ta hand om hästarna, något som gjort henne mycket gott. Att känna att hon klarar av att stå på egna ben. Och även att kunna hjälpa andra patienter som är i samma sits som hon var en gång stärker henne.
– Det är otroligt häftigt att se alla som kommer hit som börjar må bättre.
Joachim och Mårten blev efter år av stress, sömnproblem och ångest långtidssjukskrivna med diagnosen utmattningssyndrom. Efter en krokig resa genom sjukvårdens olika instanser och medicinering kom de tillslut till Humlamaden och kunde börja sitt läkande på riktigt.
Joachim kom till Humlamaden 2019 och hade då varit sjukskriven i tre år på grund av utmattningssyndrom.
Hur så livet ut innan du kom hit?
– Jag hade en ledande befattning inom näringslivet sedan väldigt många år. Det är en väldigt intensiv bransch, som de flesta nu för tiden. Den första kontakten jag hade med vården var att jag trodde att jag hade fått diabetes. Men det hade jag inte, men fick en mängd olika mediciner som sömntabletter, lugnande och uppiggande och så fortsatte jag att jobba, men det gjorde ju bara att jag pressade mig hårdare tills jag kraschade, berättar Joachim.
Mårten har jobbat inom förskolan men varit sjukskriven sedan 2014 på grund av utmattningssyndrom. Han har varit på Humlamaden sedan 2018 och har nu gått vidare till att arbetsträna.
Hur såg livet ut för dig innan du kom hit?
– Jag hade känt varningssignaler i ett år ungefär innan jag kraschade. Jag blev hemskickad från jobbet, gick tillbaka, kraschade igen, blev omplacerad på skola, men kraschade igen, det var för tätt inpå. Jag blev hemskickad med antidepressiva men det funkade inte alls. Genom psykiatrin fick jag sedan höra om Humlamaden och lyckades få en plats genom kontakter, berättar Mårten.
Vad tror ni det var som gjorde skillnaden att komma hit till Humlamaden?
– För min del var det första gången som jag gick helt utanför min comfort zone och jag kände att jag hade testat allt inom vården, rehab, mediciner och terapi. Men när jag kom hit så stod det klart redan första halvtimman, oj det här är något helt annat! Det här kan bli något. Det tog två veckor så hade jag kommit längre i mitt tillfrisknande än på 2 år som sjukskriven, berättar Joachim.
Vad var det som gjorde det tror du?
– Det var nog att komma till något som man inte hade några förutfattade meningar om. Men också kunskapen och förståelsen för problematiken man har från personalen här i kombination med hästarna, det var magiskt, säger Joachim.
Varken Mårten eller Joachim hade någon erfarenhet av hästar sedan tidigare.
Hur var det för er att komma i kontakt med de här stora djuren första gången?
– För mig var det ganska magiskt på en gång. Innan jag kom hit hade jag bara klappat en häst tidigare. Men hästar är väldigt inkännande. De kan berätta för mig om de vill ha kontakt med mig eller inte. Sakta får jag tillbaka ett tro och ett hopp tillsammans med hästarna när jag lärde känna deras personligheter, berättar Mårten.
Hur var det för dig Joachim?
– Det var magiskt att få möte de här stora djuren, så får man en liten kärleksfull buff på sig, då släpper allt! Första gången vi hade avslappning på hästrygg sa Liselotte att man kunde bli darrig på benen efteråt. Det blev jag! Men det var en otroligt positiv känsla som man bara ville göra om! Berättar Joachim.
Vad tar ni med er från behandlingen?
– Vi har fått bra verktyg att ta med oss ut i verkliga livet, när man blir stressad brukar jag projicera bilder från stallet eller när man är ute och rider, det brukar räcka för att man ska kunna sänka stressnivåerna rejält, säger Joachim.
– Det tog ett tag för mig att landa och grunda sig. Hela fas 1 som varade i 3 månader, tränade jag kroppen på att inte vara i ett flyktläge. Det jag tar med mig är också att jag behöver lyssna på kroppen, det hade jag inte gjort innan. Och så klart tar jag med mig kärleken till hästarna, särskilt Irish cob-stoet Cloey som är min ögonsten. Hon har gett mig otroligt mycket, berättar Mårten.
Lyssna på hela intervjun med Mårten och Joakim på Gilla Häst-podden här!
När Annas dotter bara var 10 år drabbades hon av anorexia. För Gilla Häst-podden berättar hon nu om deras långa kamp på väg till tillfrisknande och hur hästarna gjorde skillnad när livet var som allra svårast.
Mamma Anna bor i Lund och jobbar som lärare. När hennes dotter var 10 år märkte hon att något inte stod rätt till. Dottern slutade att äta sötsaker och började träna mycket. Till en början tyckte de inte att det var något konstigt men med tiden blev det mer maniskt.
– Som förälder har man ju ofta skygglappar och tänker att ”det här kan inte hända”.
Men efter ett par månader, vid skolavslutningen, så ringde hon tillslut till första linjen och de blev satta i kontakt med specialistteamet. Två dagar senare var hon inskriven och sjukdomen var då längre gången än de hade anat.
– När hon klädde av sig för att väga sig, kom tårarna för det var ett skelett som stod där framför oss och lanugohåren hade börjat växa på kroppen, berättar Anna.
Där och då började kampen mot sjukdomen, med medicinering och tvångsmatning som behandling. Anna berättar att de fick bra stöttning från ätstörningsteamet, men hjälpen i övrigt från vårdens sida var bristfällig.
Hur mådde ni som familj under den här tiden?
– Man går in i ett läge där det gäller ens barns överlevnad. Så det var bara att kämpa. Men så klart drabbas hela familjen, särskilt de två yngre syskonen, berättar Anna.
Anna vabbade i tre år för att ta hand om sin dotter. Till slut kom de till ett läge där dottern blev suicidal och Ätstörningscenter inte kunde hjälpa dem mer. Då kände Anna att de behövde mer hjälp för hon orkade inte själv och det var då hon vände sig till Humlamaden.
Hur kom ni kontakt med Humlamaden?
– Jag kände Liselotte Andersson som driver stället, sen tidigare. Jag hade en elev som var hemmasittare som gick hos Liselotte och såg hur mycket hon kunde hjälpa den tjejen. Jag såg vad gott det gjorde för många så jag frågade om vi fick komma dit och det fick vi.
Anna poängterar att de har bekostat terapin själva det var inget de fick någon kompensation för.
Hur reagerade dottern när du sa att ni skulle hit?
– Just då ville hon ju ingenting. Hon skrek inte av lycka. Hon pratar fortfarande inte om det men vi märkte att redan efter två gånger kunde vi halvera medicineringen. Hon blev lugnare. Man kommer inte hit för att bara rida utan detta är terapi, säger Anna.
Själva terapin går ut på att hitta lugnet och vara medveten om här och nu. De tog turer i skogen, lyssnade på ljudet av hästar som tuggar hö, kände in dofterna. Man pratade om hur viktigt det är med mat för hästarna. En visualiseringsövning var också att stampa på gamla löv för att göra sig av med ”dumma tankar”. Behandlingsprogrammet tog ungefär 1,5 år. I början gick de 1–2 gånger i veckan men sedan glesades det ut. Ibland har dottern själv bett om att få komma tillbaka.
– Det är något magiskt med hästar och att få vara i ett stall. Att få känna av hästen och att bli älskad vem man än är. Det kanske inte hjälper alla, men det hjälpte vår dotter att bli frisk, säger Anna.
Idag är Annas dotter 15 år och helt frisk. Men det har varit en lång kamp och det tar tid att komma tillbaka från anorexi med flera bakslag på vägen.
– Det behövs fler ställen som Humlamaden, en trygg miljö med utbildade hästar och utbildad personal där de unga kan få må bra. Vi lever ett sådant inrutat liv och det är så mycket fokus på prestation hela tiden. Vi måste lära våra unga att hitta ett lugn och det tjänar samhället på i det långa loppet! Säger Anna.
I Sverige har vi över 450 ridskolor – i genomsnitt 1,5 per kommun, vilket gör oss unika i världen. Ridsporten är dessutom vår tredje största ungdomsidrott. Över en halv miljon svenska ägnar sig åt hästar på sin fritid. Men får ridskolan den uppmärksamhet den förtjänar? Och vilken betydelse har denna fritidsgård/läroplats/frisvårdscenter/ledarskapsskola och idrottshall för samhället? Och hur skulle den kunna utvecklas till en ÄNNU tydligare resurs och verkligen bli ”en plats för alla”.
Om detta har vi pratat med Åsa Torninger och Agneta Dahllöf, som båda jobbar på Upplands-Bro Ryttarförening och har lång erfarenhet från ridskolans värld. De har kallats både tjatiga extramorsor och trygga vuxna – och som vet mer om våra barn och unga än de flesta av oss.
Berätta om er ridskola i Upplands-Bro, vad är ni mest stolta över?
– Det är att vi har skapat ett prestigelöst ställe och en plats för alla. Men vi inser att det finns mer att jobba på! Vi vill vara en ridskola för alla, men det är en stor utmaning dock att få hit elever från alla samhällsklasser och bakgrund eftersom ridsporten är ganska dyr. Vi vill ju spegla samhället i stort och det är en svårighet i sig men vi jobbar på det aktivt varje dag, berättar Åsa Torninger.
Varför är det svårt att få ”alla” till stallet?
– En stor del av det är just att det är dyrt med både hästar och personal, omkostnaderna för stall och hästar är mycket högre än för de flesta andra sporter. Vi har en fantastisk kommun som lägger mycket resurser på ridskolan men det är fortfarande dyrt. Vi gör vad vi kan för att underlätta för eleverna, till exempel genom att låna ut utrustning. Fler bra initiativ är prova-på ridning och integrationsprojekt. Men det långsiktiga i att få barn och ungdomar att fortsätta rida är ett större jobb, säger Åsa.
Agneta, du har varit i ridskolan i över 30 år, hur tycker du att den har förändrats över tid?
– Det var på ett annat sätt förut, med arvet från det militära till att gå mer till ett företagstänk. Man måste verkligen ta hand om sina elever och sin personal. Sen är det mycket regler som har tillkommit, och säkerhetsaspekter som man måste förhålla sig till nu på ett annat sätt än förut. Och tyvärr har det gått från att vara en plats där barn och unga har hängt på mycket till att det inte är så, säger Agneta Dahllöf.
Vad tror du att det beror på?
– Det är ju en samhällsutveckling i stort, men vi funder mycket på hur det kommer att bli när Coronan har släppt sitt grepp. Kommer folk vara trötta på att sitta hemma och kolla på Youtube-klipp då? Vi kan hoppas! Jag tror att man längtar efter att hänga mer med varandra. I alla fall kan man börja ana att trenden håller på att vända nu, säger Agneta.
Hur har du utvecklats som ridlärare under dina 30 år?
– Jag har gått mer från att vara en hästnörd till att mer vara intresserad av människor. Men fortfarande i det att hästen är fantastisk i kombination med människa. Jag har också provat lite olika roller, bland annat ridskolechef, det tror jag också är bra annars hade jag nog tröttnat, säger Agneta.
Vad är det med stallmiljön som är bra för människor?
– Det är få och tydliga regler om man jämför med till exempel skolan, det är lätt att förstå även för barn som har olika svårigheter. Och för barn som har det svårt hemma kanske hästen är den enda vännen, så det betyder särskilt mycket för dem. Det finns också en samhörighet i stallet och man gör saker tillsammans vilket skapar möjlighet till nya möten, säger Åsa.
Vad tycker ni framtidens ridskola ska ha för roll?
– En drömridskola ska spegla samhället, där allt från dagisbarn till tävlingsryttare ska kunna få plats under samma tak. Även hästar som friskvård, terapi eller rehabilitering borde kunna rymmas, säger Åsa.
Hur ska vi nå dit?
– Det är ett gediget jobb. Det gäller att ha bra kontakt med kommun men också ett bra styrelsearbete och en harmoni i personalgruppen. Det är också viktigt att man genomsyrar hela föreningen med de värderingar man vill ha, säger Åsa.
2020 blev du Agneta utsedd till årets Upplands Broare med motvieringen ” Med värme, uthållighet och ett stort engagemang har Agnets Dahllöf genom att vara en trygg vuxen hjälpt unga människor att hantera tillvaron när den är som mest utmanande. Agneta har genom åren stöttat och uppmuntrat många av kommunens barn och hjälpt dem att finna nya vägar i livet. Fina ord hur känns det?
– Oj, det känns som man har hamnat på en piedestal här och så är det verkligen inte. Många kan till och med bli lite rädda för mig i början eftersom jag kan upplevas som lite stram och tjatig. Men vissa upptäcker sen att jag är genuint intresserad av varje elev och bryr mig mer än bara om ridningen, säger Agneta.
Ryttaren, entreprenören, föreläsaren och coachen Johanna Lassnack var bara 22 år gammal när hon grundade Ryttarinspiration. Affärsidén var att coacha unga ryttare och ge dem verktyg för att kunna hantera motgångar och att hitta fokus när de behöver det som mest. Idag är Johanna en av ridsportens mest uppskattade föreläsare som inspirerat och hållit föredrag för tusentals idrottare runt om i hela Sverige.
Endast 30 år gammal är Johanna Lassnack redan en etablerad entreprenör och en flitigt anlitad föreläsare och mental coach. Hennes inriktning är barn och unga ryttare mellan 12–30 år, men även andra idrottare. Ryttarinspiration är en av hennes plattformar på Instagram med 60 000 följare, men hon driver också en Youtube-kanal med över 20 000 prenumeranter där hon delar med sig av sitt liv men också bjuder på en hel del tips.
Vem är Johanna Lassnack för dem som inte vet?
– Jag är hästälskare i första hand och hoppryttare men också väldigt intresserad av personlig utveckling.
Vad var det som fick in dig på coachningbanan?
– Jag hade dålig självkänsla när jag var liten, hade dåliga betyg i skolan och svårt att lära mig jämfört mig med andra. Jag blev också väldigt nervös inför prestationer. När jag började gymnasiet fick jag en mentor och förstod att man kunde jobba med sig själv och ändrade min inställning. Jag började läsa på om den mentala biten och tog hjälp av verktygen för att hantera motgångar och misslyckande. Efter att ha jobbat med mig själv ville jag försöka få in det i ridsporten, framför allt för de unga ryttarna och det var då jag startade Ryttarinspiration 2013.
Vad är det de unga ryttarna behöver mest coaching kring?
– Ofta jämför man sig mycket med andra, både resultatmässigt och hästmässigt. Man vill vara som alla andra och kanske känner att man inte är bra nog eller har dålig självkänsla. Om man bara sneglar på andra blir det svårt att fokusera, så det jobbar vi mycket med. Genom att bli medveten om sina styrkor och svagheter kan man börja förändra sig och bli bättre.
Hur ser upplägget för en ung person som behöver coachning?
– Det finns en grundstruktur men jag anpassar det alltid individuellt. Om det är föräldrarna som tar kontakt är jag väldigt noga med att ta reda på att det är barnet som verkligen vill det här från början. Det måste komma inifrån annars fungerar det inte långsiktigt. Efter första mötet gör vi en uppstart, utgår från var vi är i nuläget och gör en plan för vart vi ska komma. Första mötet är omfattande och utmanande. Tanken är att klienten ska få verktyg att kunna coacha sig själv i framtiden och det tar lite olika lång tid.
Vad är det ryttare kämpar med jämfört med andra idrottare?
– Det är att kunna kontrollera sina känslor. I andra sporter kanske man kan använda sina känslor som förstärkande i prestationen. Skillnaden för ryttare är att vi har en häst under oss som påverkas extremt mycket av det som händer i vår kropp. När tankarna består av frustration, irritation eller för lite tålamod så går det ut över hästarna. Eftersom det speglar vårt kroppsspråk kan det skapa stress hos hästen som kanske i sin tur stänger av och så blir man mer irriterad. Hästarna blir trygga av att vi alltid är desamma och ger tydliga instruktioner.
Vilken roll tror du hästarna spelar för ungas psykiska hälsa?
– Hästar kan bidra till ungas välmående både som motionsform men också genom att känna samhörighet med ett djur. Att lägga en hand på en varm päls aktiverar också signalsubstanser i vår kropp som vi mår bra av. Att få ta ansvar för ett djur gör också att vi känner oss behövda och kapabla att lösa saker. Hästarna dömer inte heller.
Hur har hästar gjort skillnad för dig?
– Jag har hållit på med hästar sen jag var 6 år gammal jag hade dålig självkänsla och hästarna hjälpte mig mycket. Den ordlösa kommunikationen tycker jag mycket om. Jag gillar att prata men jag föredrar hellre att lyssna. Med hästar är det mindre snack och mer handling!
Johanna har nyligen tagit sig igenom ett posttraumatiskt stressyndrom efter att hon hittat sin pappa som avslutade sitt eget liv. Det var för ett år sedan och det värsta hon någonsin varit med om. Hon har successivt kommit tillbaka och hästarna har hjälpt henne på vägen.
– Att bara vara i stallet eller sitta i boxen betydde jättemycket för att kunna komma tillbaka i vardagen.
En annan viktig lärdom har varit att inte planera för mycket eftersom hon blivit väldigt lättstressad. Och att faktisk våga be om hjälp.
– Alla tappar vi fokus ibland men vi behöver verktyg för att hitta tillbaka. Våga be om hjälp, du måste inte fixa allt själv!
Johannas bästa tips!
Var icke-dömande mot dig själv. Det är okej att ha dåliga dagar och känna att man inte räcker till. Döm inte heller andra människor och gå inte och irritera dig över andras beteende, försök förstå istället varför den människan beter sig på ett visst sätt, det finns alltid en djupare förklaring. Alla går och bär på något jobbigt.
Misslyckanden och motstånd kommer att ske i livet och det ska ske för att man ska kunna dra lärdom av det. Man kan inte undvika att falla ner i gropar, då utvecklar man aldrig sig själv.
Det är viktigt att ha tålamod, massor av tålamod. Det ger resultat på lång sikt. Saker som går snabbt får ofta bakslag. Att bygga grunden är a och o precis som kontinuitet det kommer att ge resultat.
Lyssna på hela intervjun med Johanna Lassnack i Gilla Häst-podden här:
Många känner igen henne från världseliten inom hoppning. Eller som hästvärldens mäktigaste kvinna med familjeföretaget Grevlunda Showjumping stable och flera framgångsrika företag i bagaget. Men vem är egentligen OS-ryttarinnan, affärskvinnan och mamman Lisen Bratt Fredricson?
Hur och på vilket sätt har hästar gjort skillnad för henne, både under en strulig tonårsperiod och som en av världens mest framstående ryttarinnor? Vi pratar också om framtidens ridskola. Och om livet under pandemin. När världen tog en halvhalt och allting sätts på hold, vad gör familjen Fredricson då?
För Lisen betydde hästarna jättemycket som barn men framförallt när hon blev tonåring, skoltrött och började skolka mycket. Då fann hon tillflykten till stallet och det blev hennes räddning.
– Jag kunde visa att jag hade någonting annat och det betydde jättemycket för mig att vara duktig med hästarna.
Hon menar att hon idag säkert hade fått en diagnos som barn eftersom hon hade svårt att fokusera på skolan, men att få vara i stallmiljön och att jobba fysiskt med hela kroppen var väldigt utvecklande för henne. Stallet är också en jämlik plats där både killar och tjejer deltar på samma villkor.
Du har tidigare sagt att ”Hästarna öppnar mina sinnen och gör mig till en bättre människa och starkare kvinna” vad menade du med det?
– Respekten för hästarna och vilka de är som individer sätter igång hjärnan och gör att man måste tänka till hela tiden. Det är faschinerande att så stora och starka djur ändå vill vara med oss, de är vänliga och känsliga. Men jag kan också bara njuta av dem. Jag kan till exempel stå och titta på hur de rör sig i hagen i flera timmar.
Hon tycker att hästarna för så många goda saker med sig för oss människor, som att lära sig att ta ansvar och jobba fysiskt med kroppen. Något som fler barn och unga skulle behöva idag med tanke på för mycket stillasittande.
Hur tycker du att man ska locka fler barn och unga till stallen?
– Jag tror att vi behöver sälja in oss lite mer och bli lite mer inbjudande så att alla känner sig välkomna. Och så måste vi få kommuner och politiker att förstå att de behöver satsa på bättre ridanläggningar.
Hur har det här året och pandemin påverkat era liv?
– Det har fungerat bra, vi fick tid att återhämta oss. Men det har också varit många sömnlösa nätter över verksamheten men det gör också att jag försöker hitta nya lösningar. Till exempel har jag satt stopp och tänkt över alla inköp av ny utrustning. Någonstans känns det ju också bra att man får stanna upp och fundera lite.
Slutligen, har du någon häst som har betytt extra mycket för dig?
– Då blir det min egen häst Graal. Han var knasig men vi klickade och han är fortfarande min referens när jag väljer ut hästar idag.
Hör hela intervjun med Lisen Bratt Fredricson i Gilla Häst-podden här nedan.
Kakor
Vi bjuder på kakor! Om du tycker det är ok, klickar du bara på "Acceptera alla". Du kan såklart välja vilken typ av kakor du vill ha genom att klicka på "Inställningar".
Läs vår cookie policy
Du har tidigare sagt att ”Hästarna öppnar mina sinnen och gör mig till en bättre människa och starkare kvinna” vad menade du med det?