Kategori: God hälsa och välbefinnande

Moa har sedan 13 års ålder slussats runt mellan psykiatrins olika behandlingsenheter för att få bukt med ätstörningar och svår ångest. I 10 år har hon genomgått allt ifrån dagvård, samtalsgrupper och KBT till elchocksbehandlingar. Nu berättar hon om sin svåra resa och hur det vände när hon fick komma till Humlamaden Grön rehab och läka tillsammans med hästarna. Efter två års behandling har hon fått tillbaka tro, hopp och livslust.

Moa, 23 år, är uppvuxen i Stockholm med sina föräldrar och tvillingbror och har alltid varit en högpresterande tjej och haft lätt för sig i skolan. Hästintresset har funnits sedan tidig ålder och hon har delat det med sin mamma. När hon skulle börja gymnasiet var det ett självklart val att söka till naturvetenskapliga programmet med hästinriktning på Flyinge.

– Jag var egentligen lite för ung för att flytta hemifrån men tänkte vad det värsta som kan hända? I så fall får jag väl flytta hem igen, säger Moa.

Skolgången blev inte lätt för Moa eftersom hon redan som 13 åring hade drabbats av en ätstörning och svår ångest. På högstadiet fick hon hjälp med olika former av vård så att hon kunde äta och gå upp i vikt. Att komma in på Flyinge var så pass motiverande att hon kämpade med att äta eftersom ridningen hotades med att försvinna annars.

– Det är en sådan konstig sjukdom, man vill ju inte ha hjälp så det blir väldigt bråkigt. Det är omöjligt att förstå för dem som inte varit där och många tänker säkert ”Vadå, det är väl bara att äta?” Men det är inte så enkelt.

Hon började få problem att klara av gymnasiet och det blev flera vändor med inläggningar och dagvård. Ofta med resultatet att hon för snabbt blev utslussad så ångesten kom tillbaka direkt. Att missa så mycket av studierna ökade hennes känsla av misslyckande och ångesten tilltog. Hon ville verkligen komma tillbaka till studierna men förmådde inte.

När hon var på sluttampen av sin behandling hos psykiatrin i Lund blev hon föreslagen om att få komma till Humlamaden Grön Rehab. Först var hon skeptisk eftersom behandlingstiden på 24 veckor kändes så lång och tankar på att aldrig bli klar med studierna hängde över henne. Men så åkte hon på besök tillsammans med en behandlare och då föll allt på plats.

– Första gången jag träffade Liselotte satt terapihunden Alice med och hon la en tass i mitt knä, det var sådan trygghet när de berättade om vad de hade att erbjuda och jag berättade vad jag behöver. Behandlingsmiljön på Humlamaden är så annorlunda jämfört med vården, det är natur, djur, fågelkvitter och hängmattor. På sjukhus förstärks ofta sjukdomskänslan istället, berättar Moa.

I den ”vanliga” vården blir man även påmind hela tiden om hur mycket man kostar samhället särskilt inom ätstörningsvården. Man måste vara 100% motiverad och hålla alla mål och man får inte ”hålla uppe” en plats om man inte är tillräckligt motiverad. Vilket ofta leder till en ökad skuldbeläggning av patienten.

Hur började behandlingen för dig?

– Jag kom hit fem förmiddagar i veckan och vi var åtta stycken i en grupp. Det var extremt kravlöst och vi behövde varken prata eller vara sociala. Det räckte att bara vara här.

Moa var 21 år när hon kom till Humlamaden och hon har gått programmet på två faser om 12 veckor vardera.

– Första fasen är väldigt lugn. Det handlar bara om att landa och aktivera ”lugn och ro” systemet vilket kändes väldigt konstigt för mig som är van att rida aktivt och fixa med hästarna. Vi fick inte göra någonting runtomkring, någon skötte om allt. Men jag förstår ju nu såhär i efterhand varför, säger Moa.

I fas två går man över till att klara fler uppgifter men hela tiden i en lugn takt så det inte blir några bakslag och långa pauser mellan aktiviteterna.

När kände du att det började vända?

– När jag pratade med min bror om att hitta en bostad så småningom kände jag för första gången att ”Jag vill bli gammal”. Innan jag kom till Humlamaden ville jag inte det. I psykiatrin har man så bråttom tillbaka ut i livet om så fort man inte behöver konstant vård, men det blir väldigt kortsiktigt. Jag har börjat plugga så många gånger men det har varit alldeles för tidigt så det har slutat med inläggning varenda gång, säger Moa.

Idag mår Moa bra. Bättre än hon trodde att hon någonsin skulle må. Det är klart att det finns bättre och sämre dagar och gamla tankar ligger kvar och spökar. Nu har hon dessutom börjat jobba på Humlamaden som ett led i fas 3 och får ta hand om hästarna, något som gjort henne mycket gott. Att känna att hon klarar av att stå på egna ben. Och även att kunna hjälpa andra patienter som är i samma sits som hon var en gång stärker henne.

– Det är otroligt häftigt att se alla som kommer hit som börjar må bättre.

Lyssna på hela intervjun med Moa på Gilla Häst-podden:
Här hittar du avsnittet i Gilla Häst-podden

Joachim och Mårten blev efter år av stress, sömnproblem och ångest långtidssjukskrivna med diagnosen utmattningssyndrom. Efter en krokig resa genom sjukvårdens olika instanser och medicinering kom de tillslut till Humlamaden och kunde börja sitt läkande på riktigt.

Joachim kom till Humlamaden 2019 och hade då varit sjukskriven i tre år på grund av utmattningssyndrom.

Hur så livet ut innan du kom hit?

– Jag hade en ledande befattning inom näringslivet sedan väldigt många år. Det är en väldigt intensiv bransch, som de flesta nu för tiden. Den första kontakten jag hade med vården var att jag trodde att jag hade fått diabetes. Men det hade jag inte, men fick en mängd olika mediciner som sömntabletter, lugnande och uppiggande och så fortsatte jag att jobba, men det gjorde ju bara att jag pressade mig hårdare tills jag kraschade, berättar Joachim.

Mårten har jobbat inom förskolan men varit sjukskriven sedan 2014 på grund av utmattningssyndrom. Han har varit på Humlamaden sedan 2018 och har nu gått vidare till att arbetsträna.

Hur såg livet ut för dig innan du kom hit?

– Jag hade känt varningssignaler i ett år ungefär innan jag kraschade. Jag blev hemskickad från jobbet, gick tillbaka, kraschade igen, blev omplacerad på skola, men kraschade igen, det var för tätt inpå. Jag blev hemskickad med antidepressiva men det funkade inte alls. Genom psykiatrin fick jag sedan höra om Humlamaden och lyckades få en plats genom kontakter, berättar Mårten.

Vad tror ni det var som gjorde skillnaden att komma hit till Humlamaden?

– För min del var det första gången som jag gick helt utanför min comfort zone och jag kände att jag hade testat allt inom vården, rehab, mediciner och terapi. Men när jag kom hit så stod det klart redan första halvtimman, oj det här är något helt annat! Det här kan bli något. Det tog två veckor så hade jag kommit längre i mitt tillfrisknande än på 2 år som sjukskriven, berättar Joachim.

Vad var det som gjorde det tror du?

– Det var nog att komma till något som man inte hade några förutfattade meningar om. Men också kunskapen och förståelsen för problematiken man har från personalen här i kombination med hästarna, det var magiskt, säger Joachim.

Varken Mårten eller Joachim hade någon erfarenhet av hästar sedan tidigare.

Hur var det för er att komma i kontakt med de här stora djuren första gången?

– För mig var det ganska magiskt på en gång. Innan jag kom hit hade jag bara klappat en häst tidigare. Men hästar är väldigt inkännande. De kan berätta för mig om de vill ha kontakt med mig eller inte. Sakta får jag tillbaka ett tro och ett hopp tillsammans med hästarna när jag lärde känna deras personligheter, berättar Mårten.

Hur var det för dig Joachim?

– Det var magiskt att få möte de här stora djuren, så får man en liten kärleksfull buff på sig, då släpper allt! Första gången vi hade avslappning på hästrygg sa Liselotte att man kunde bli darrig på benen efteråt. Det blev jag! Men det var en otroligt positiv känsla som man bara ville göra om! Berättar Joachim.

Vad tar ni med er från behandlingen?

– Vi har fått bra verktyg att ta med oss ut i verkliga livet, när man blir stressad brukar jag projicera bilder från stallet eller när man är ute och rider, det brukar räcka för att man ska kunna sänka stressnivåerna rejält, säger Joachim.

– Det tog ett tag för mig att landa och grunda sig. Hela fas 1 som varade i 3 månader, tränade jag kroppen på att inte vara i ett flyktläge. Det jag tar med mig är också att jag behöver lyssna på kroppen, det hade jag inte gjort innan. Och så klart tar jag med mig kärleken till hästarna, särskilt Irish cob-stoet Cloey som är min ögonsten. Hon har gett mig otroligt mycket, berättar Mårten.

Lyssna på hela intervjun med Mårten och Joakim på Gilla Häst-podden här!

När Annas dotter bara var 10 år drabbades hon av anorexia. För Gilla Häst-podden berättar hon nu om deras långa kamp på väg till tillfrisknande och hur hästarna gjorde skillnad när livet var som allra svårast.

Mamma Anna bor i Lund och jobbar som lärare. När hennes dotter var 10 år märkte hon att något inte stod rätt till. Dottern slutade att äta sötsaker och började träna mycket. Till en början tyckte de inte att det var något konstigt men med tiden blev det mer maniskt.

– Som förälder har man ju ofta skygglappar och tänker att ”det här kan inte hända”.

Men efter ett par månader, vid skolavslutningen, så ringde hon tillslut till första linjen och de blev satta i kontakt med specialistteamet. Två dagar senare var hon inskriven och sjukdomen var då längre gången än de hade anat.

– När hon klädde av sig för att väga sig, kom tårarna för det var ett skelett som stod där framför oss och lanugohåren hade börjat växa på kroppen, berättar Anna.

Där och då började kampen mot sjukdomen, med medicinering och tvångsmatning som behandling. Anna berättar att de fick bra stöttning från ätstörningsteamet, men hjälpen i övrigt från vårdens sida var bristfällig.

Hur mådde ni som familj under den här tiden?

– Man går in i ett läge där det gäller ens barns överlevnad. Så det var bara att kämpa. Men så klart drabbas hela familjen, särskilt de två yngre syskonen, berättar Anna.

Anna vabbade i tre år för att ta hand om sin dotter. Till slut kom de till ett läge där dottern blev suicidal och Ätstörningscenter inte kunde hjälpa dem mer. Då kände Anna att de behövde mer hjälp för hon orkade inte själv och det var då hon vände sig till Humlamaden.

Hur kom ni kontakt med Humlamaden?

– Jag kände Liselotte Andersson som driver stället, sen tidigare. Jag hade en elev som var hemmasittare som gick hos Liselotte och såg hur mycket hon kunde hjälpa den tjejen. Jag såg vad gott det gjorde för många så jag frågade om vi fick komma dit och det fick vi.

Anna poängterar att de har bekostat terapin själva det var inget de fick någon kompensation för.

Hur reagerade dottern när du sa att ni skulle hit?

– Just då ville hon ju ingenting. Hon skrek inte av lycka. Hon pratar fortfarande inte om det men vi märkte att redan efter två gånger kunde vi halvera medicineringen. Hon blev lugnare. Man kommer inte hit för att bara rida utan detta är terapi, säger Anna.

Själva terapin går ut på att hitta lugnet och vara medveten om här och nu. De tog turer i skogen, lyssnade på ljudet av hästar som tuggar hö, kände in dofterna. Man pratade om hur viktigt det är med mat för hästarna. En visualiseringsövning var också att stampa på gamla löv för att göra sig av med ”dumma tankar”. Behandlingsprogrammet tog ungefär 1,5 år. I början gick de 1–2 gånger i veckan men sedan glesades det ut. Ibland har dottern själv bett om att få komma tillbaka.

– Det är något magiskt med hästar och att få vara i ett stall. Att få känna av hästen och att bli älskad vem man än är. Det kanske inte hjälper alla, men det hjälpte vår dotter att bli frisk, säger Anna.

Idag är Annas dotter 15 år och helt frisk. Men det har varit en lång kamp och det tar tid att komma tillbaka från anorexi med flera bakslag på vägen.

– Det behövs fler ställen som Humlamaden, en trygg miljö med utbildade hästar och utbildad personal där de unga kan få må bra. Vi lever ett sådant inrutat liv och det är så mycket fokus på prestation hela tiden. Vi måste lära våra unga att hitta ett lugn och det tjänar samhället på i det långa loppet! Säger Anna.

Lyssna på hela poddavsnittet här:

Ryttaren, entreprenören, föreläsaren och coachen Johanna Lassnack var bara 22 år gammal när hon grundade Ryttarinspiration. Affärsidén var att coacha unga ryttare och ge dem verktyg för att kunna hantera motgångar och att hitta fokus när de behöver det som mest. Idag är Johanna en av ridsportens mest uppskattade föreläsare som inspirerat och hållit föredrag för tusentals idrottare runt om i hela Sverige.

Endast 30 år gammal är Johanna Lassnack redan en etablerad entreprenör och en flitigt anlitad föreläsare och mental coach. Hennes inriktning är barn och unga ryttare mellan 12–30 år, men även andra idrottare. Ryttarinspiration är en av hennes plattformar på Instagram med 60 000 följare, men hon driver också en Youtube-kanal med över 20 000 prenumeranter där hon delar med sig av sitt liv men också bjuder på en hel del tips.

Vem är Johanna Lassnack för dem som inte vet?
– Jag är hästälskare i första hand och hoppryttare men också väldigt intresserad av personlig utveckling.

Vad var det som fick in dig på coachningbanan?
– Jag hade dålig självkänsla när jag var liten, hade dåliga betyg i skolan och svårt att lära mig jämfört mig med andra. Jag blev också väldigt nervös inför prestationer. När jag började gymnasiet fick jag en mentor och förstod att man kunde jobba med sig själv och ändrade min inställning. Jag började läsa på om den mentala biten och tog hjälp av verktygen för att hantera motgångar och misslyckande. Efter att ha jobbat med mig själv ville jag försöka få in det i ridsporten, framför allt för de unga ryttarna och det var då jag startade Ryttarinspiration 2013.

Vad är det de unga ryttarna behöver mest coaching kring?
– Ofta jämför man sig mycket med andra, både resultatmässigt och hästmässigt. Man vill vara som alla andra och kanske känner att man inte är bra nog eller har dålig självkänsla. Om man bara sneglar på andra blir det svårt att fokusera, så det jobbar vi mycket med. Genom att bli medveten om sina styrkor och svagheter kan man börja förändra sig och bli bättre.

Hur ser upplägget för en ung person som behöver coachning?
– Det finns en grundstruktur men jag anpassar det alltid individuellt. Om det är föräldrarna som tar kontakt är jag väldigt noga med att ta reda på att det är barnet som verkligen vill det här från början. Det måste komma inifrån annars fungerar det inte långsiktigt. Efter första mötet gör vi en uppstart, utgår från var vi är i nuläget och gör en plan för vart vi ska komma. Första mötet är omfattande och utmanande. Tanken är att klienten ska få verktyg att kunna coacha sig själv i framtiden och det tar lite olika lång tid.

Vad är det ryttare kämpar med jämfört med andra idrottare?
– Det är att kunna kontrollera sina känslor. I andra sporter kanske man kan använda sina känslor som förstärkande i prestationen. Skillnaden för ryttare är att vi har en häst under oss som påverkas extremt mycket av det som händer i vår kropp. När tankarna består av frustration, irritation eller för lite tålamod så går det ut över hästarna. Eftersom det speglar vårt kroppsspråk kan det skapa stress hos hästen som kanske i sin tur stänger av och så blir man mer irriterad. Hästarna blir trygga av att vi alltid är desamma och ger tydliga instruktioner.

Vilken roll tror du hästarna spelar för ungas psykiska hälsa?
– Hästar kan bidra till ungas välmående både som motionsform men också genom att känna samhörighet med ett djur. Att lägga en hand på en varm päls aktiverar också signalsubstanser i vår kropp som vi mår bra av. Att få ta ansvar för ett djur gör också att vi känner oss behövda och kapabla att lösa saker. Hästarna dömer inte heller.

Hur har hästar gjort skillnad för dig?
– Jag har hållit på med hästar sen jag var 6 år gammal jag hade dålig självkänsla och hästarna hjälpte mig mycket. Den ordlösa kommunikationen tycker jag mycket om. Jag gillar att prata men jag föredrar hellre att lyssna. Med hästar är det mindre snack och mer handling!

Johanna har nyligen tagit sig igenom ett posttraumatiskt stressyndrom efter att hon hittat sin pappa som avslutade sitt eget liv. Det var för ett år sedan och det värsta hon någonsin varit med om. Hon har successivt kommit tillbaka och hästarna har hjälpt henne på vägen.
– Att bara vara i stallet eller sitta i boxen betydde jättemycket för att kunna komma tillbaka i vardagen.

En annan viktig lärdom har varit att inte planera för mycket eftersom hon blivit väldigt lättstressad. Och att faktisk våga be om hjälp.
– Alla tappar vi fokus ibland men vi behöver verktyg för att hitta tillbaka. Våga be om hjälp, du måste inte fixa allt själv!

Johannas bästa tips!

• Var icke-dömande mot dig själv. Det är okej att ha dåliga dagar och känna att man inte räcker till. Döm inte heller andra människor och gå inte och irritera dig över andras beteende, försök förstå istället varför den människan beter sig på ett visst sätt, det finns alltid en djupare förklaring. Alla går och bär på något jobbigt.
• Misslyckanden och motstånd kommer att ske i livet och det ska ske för att man ska kunna dra lärdom av det. Man kan inte undvika att falla ner i gropar, då utvecklar man aldrig sig själv.
• Det är viktigt att ha tålamod, massor av tålamod. Det ger resultat på lång sikt. Saker som går snabbt får ofta bakslag. Att bygga grunden är a och o precis som kontinuitet det kommer att ge resultat.

Lyssna på hela intervjun med Johanna Lassnack i Gilla Häst-podden här: